En onsdag i början av september far vi till Lokrume för en vardagstur. Det finns ett ganska stort skogsområde i östra delen av socknen som vi vill utforska. Vi har vandrat där igenom då vi gick den gotländska pilgrimsleden S:t Olavsleden, och det finns ett stort röse mitt i skogen – synligt på flygbilder – som jag vill kika lite mer på. Vid parkerar vid Lokrume kyrka, där det finns en stor karta över socknen med olika sevärdheter utmärkta.
Jag är intresserad av nr 7, som beskrivs som: ”Tomase, bronsåldersröset Maringen, beläget vid gränsen Lokrume-Fole-Hejnum.” Tomase är ett gårdsnamn, men vad Maringen är eller var namnet kommer ifrån har jag inte sett någon information om.
Vi följer pilgrimsledens röda markeringar österut från kyrkan, in på en grusväg som tar oss förbi gårdar med glada hästar och och fält med nyfikna lamm och vidare in i skogen. Kalvskogshajd heter området enligt Lantmäteriets karta.
Här lämnar vi pilgrimsleden och svänger söderut på en skogsväg. Det är lättvandrade vägar med spår av cyklar och hästar och traktorer, men idag ser vi ingen annan utan har skogen helt för oss själva. Ja, vi får dela den med lammen så klart 🙂
Vi passerar ett gravfält, men rösena och stensättningarna är ganska övervuxna och utspridda och de flesta gör inte så mycket väsen av sig. Efter 2,5 km vandring på skogsvägen gör vi en skarp gir och följer en annan skogsväg/-stig nordost. Nu börjar vi hålla utkik efter en stig eller kanske en skylt som pekar mot bronsåldersröset Maringen, men inget syns till, så efter ungefär ytterligare en km gör vi en utbrytning in i snårskogen på egen hand för att leta oss fram till röset.
Det är inte helt lätt att orientera sig i landskapet, men med positionering på mobilkartan vs verkligheten och lite tur hittar vi faktiskt fram till röset. Enligt beskrivningen i Fornsök är det 3,5 m högt men det är verkligen inget som dominerar landskapet längre där det är gömt bakom träd och ris.
Hundra meter norr om röset ska det finna ett flyttblock med egenartad form, men vi ger upp försöken att hitta det i snårskogen och tar oss ut till skogsvägen igen. Nu börjar det bli dags för fika, och vi hittar en lämplig gammal stock att sitta på.
Det är en skön, solig dag och det är mysigt att sitta här ute och fika. Av någon anledning smakar kaffe alltid bäst utomhus. Men allt gott tar slut någon gång, och vi vandrar vidare på vår tur. Snart kommer vi till en bekant syn – en fin gammal mölla och en vacker utsikt över bakomliggande jordbruksbygder.
Nu är vi tillbaka på pilgrimsleden igen, och ska följa den hela vägen tillbaka till Lokrume kyrka, en vacker, lättgången tur över hällar och luftiga skogsmarker. Längs vägen passerar vi vår lägerplats från vår pilgrimsvandring 2020, och minns hur slitna vi var då vi slog läger här efter 33 km vandring i vindstilla, dammig, svettig sommarhetta.
Men idag är vi pigga och med kraft kvar i benen så vi fortsätter vidare genom skogen. Vi gör dock ett stopp till, för att leta reda på nr 5: Skeppssättning, från Lokrumekartan. Inte heller denna är utmärkt med en skylt eller pil eller något, men här är skogen ganska luftig och det dröjer inte länge förrän vi får syn på den karakteristiska skeppsformen. Check på den!
Det här var en trevlig tur genom ganska vacker skog och hällmark. Det var lite trist att fornlämningarna inte var bättre utmärkta i verkligheten, men så är det ju ibland. Lokrume kyrka är en bra startpunkt då det finns både picknickbord och toalett där (plus en vacker kyrka att besöka!), även om den långa, raka grusvägen därifrån till Kalvskogshajd är lite tråkig att gå. Men det är i alla fall lättvandrat 🙂
/Anna, 31 augusti 2022
Om vår tur
12 km längs grus- & skogsvägar + 1 km genom obanad terräng tur/retur röset. Stättor passeras. Picknickbord och toalett vid Lokrume kyrka.