För några månader sen utforskade vi en av de arkeologiska rutterna i Eke. Nu är det dags att utforska den andra!
Vi börjar med att äta lunch på Bakverket i Eke för att ladda energidepåerna. Det är mulet och blåser men vi letar upp ett hyfsat vindskyddat hörn – är det mitten av maj så äter man ute. Så är det bara.
Man kan nog vandra ut mot strandängarna härifrån om man ”bara” vill ta en promenad, men idag har vi ju en rutt att följa så vi kör istället ytterligare en bit till södra ”entrén” där det finns en liten grusad P-plats bredvid vägen.
Tips: ta ett foto på kartan eller ladda ner den som pdf från webbplatsen. Det finns ingen egentlig stig att följa – därav benämningen ”rutt” och inte led – och de vita markeringar som faktiskt sprayats på träd eller stenar är inte alltid helt enkla att urskilja. Även Fornsök med platstjänster påslaget på mobilen kan vara bra att ha tillgänglig om du skulle behöva någon fast punkt i tillvaron att orientera efter.
Åkervägen leder oss förbi flocken av kor och kalvar, som tack och lov inte gör någon ansats att komma närmare oss. Strax därefter når vi ruttens första stopp – ett större röse och gravar från bronsåldern eller möjligen tidig järnålder. QR-koden berättar att det är vanligt att mindre gravar anlades kring större rösen, en form av släktgrav som använts under många århundraden.
QR-koden berättar också att lammgiftet bredvid är byggt av kraftiga, dekorerade plankor som kol-14-daterats till 1300-talet och sannolikt har kommit från någon mangårdsbyggnad på en gård.
De vita markeringar som sprayats på trädstammar för att guida vandraren är som sagt lätta att missa då de flyter ihop med andra vita fläckar av lavar och blekt bark, så vi tappar snart bort dem då vi letar oss vidare längs rutten. Men vi tar sikte på nästa stopp och navigerar runt buskar och snår efter bästa förmåga.
Nästa stopp – Ronningsbod med sina två bodar av sten – är inte en registrerad fornlämning men har definitivt en hel del år på nacken. En stenvast – en gärdsgård av sten – omgärdar ett litet utrymme mellan bodarna. Jag antar att vasten var till för att hålla boskap ute, men nu är det en öppning i den som är stor nog att släppa in både tvåbenta och fyrbenta besökare.
Vi går norrut längs kusten, men vår väg hindras snart av en stängslad stenvast. Kartan säger att det ska finnas en stätta här, och vi finner den mycket riktigt i skogsbrynet, halvt gömd bakom ene- och nyponbuskage.
Och snart ser jag det jag hoppats få se på strandängarna – ett rosa skimmer av blommande trift!
De är ännu inte i full blom, men tillräckligt många blommar för att jag ska få en och annan blombild.
Ett par bäckar mynnar ut här i bukten och , och strandängarna blir blötare. Det blir till att skutta på stenar och tuvor och vara tacksam för att kängorna tål en del blöta.
Är det alldeles för blött kan man nog göra en kringgående manöver en bit inåt land, men vi klarar oss bra idag. Plus att vi vill spana in en ”övrig kulturhistorisk lämning” som finns i Fornsök men inte på rutt-kartan – en fångstanordning för fast fiske bestående av 5 stora hästskoformade ytor rensade från sten, omgivna av sten- och jordvallar som är öppna mot havet.
Vallarnas ålder är oklar, Fornsök säger att de bör vara relativt sentida men kan vara anlagda före 1850, så strandlinjen bör ju ha varit ungefär på samma ställe. Jag antar att fisk på något sätt lockades eller sköljdes in, och att något hindrade dem från att simma ut igen. Någon som vet?
När vi gått förbi fångstanläggningarna kommer vi i lä från vinden och bestämmer då att detta är en bra plats för fika!
Nu när förmiddagens mulna skyar skingrats och solen värmer på i lä från vinden känns det nästan som att sommaren är på väg! Men allt gott har ett slut, och så även denna fikapaus.
Efter ytterligare en knapp km vandring når vi ytterligare ett par hästskformade fd fångstanläggningar och därefter fiskeläget Petsarvebod.
Vissa av bodarna må se ut att vara av samma årgång som de i Ronningsbod, men det finns några nyare, och en riktigt brygga med ett par moderna båtar.
Nu har vi knappt två km vandring på grusväg framför oss, med ett par avstickare för att fota blommor eller leta upp fornlämningar och stolpar med QR-koder längs rutten.
Inte lika synligt som ett röse, men det finns gott om fornlämningar här – slipskårestenar, en övertorvad stenvall som bildar en oregelbunden cirkel med en öppen del mot stranden (hmm var har vi sett sådant tidigare idag… 🙂 ). diffusa spår av vad som kan vara rester av en angöringsplats för båtar. Ja, strandlinjen var här uppe för ett par tusen år sen.
Om man fortsätter på denna grusväg en knapp km till kommer man till en annan nygrusad parkering som man också kan utgå från på sin rutt-tur.
Nu ger vi oss ut på hagarna söder om grusvägen och försöker navigera fram mellan fornlämningarna. De vita markeringar som ska finnas lyser ofta med sin frånvaro (eller möjligen att de smälter in alltför väl på stenar och stammar), och vi får ofta kika på Fornsök för att hitta var vi är i förhållande till omgivningen.
Mitt i en hage finns ett stort block, och jag kollar om det finns någon historia kring det, så som de Keldu stainar vi fann längs Eke Gudings-rutten. Men detta är bara en helt vanlig sten, eller…? Någon har lämnat en massa valnötsskal på den…?
Mysteriet med valnötsskalen förblir olöst och vi traskar vidare mot nästa QR-kod.
Rutten leder oss sen in i gles, gräsbevuxen tallskog. Solstrålarna silar in genom trädkronorna, mängder av orkidéer lyser lila, vindsus och fågelkvitter fyller luften. Det är så där överjordiskt vackert och lugnt, och det känns nästan som man förflyttats bak i tiden.
Det sista röset på rutten är lite annorlunda än de andra då resterna av två hällkistor syns tydligt efter att gravplundrare brutit sig in, troligen någon gång på 1800-talet (enligt QR-kodens info).
Det här var den sista fornlämningen på rutten, så nu återstår bara att vandra tillbaka till bilen och bege sig hemåt (eller mot nya äventyr…)
Det var en fin tur men det hade underlättat en hel del om markeringen av ”rekommenderad rutt” varit tydligare så man kan njuta av turen och omgivningarna utan att bläddra mellan kartor och GPS på telefonen för att lokalisera sig. Och ett picknickbord eller två hade ju inte skadat… 🙂 Men det är vackert att vandra runt här i Ekes strandzon, och fascinerande med alla rösen och gravar och två-tretusen år gamla spår av människor.
/Anna, 17 maj 2025
Om vår tur
Vi vandrar 8 km i hagar, skogsmark och strandängar i Eke där vi (försöker) följa en av de arkeologiska rutterna mellan olika fornlämningar.