Vi vaknar tidigt i vindskyddet vid Vikitteln då ett par av våra med-campare försöker få igång en lägereld redan vid fyratiden. Temperaturen har krupit ner mot nollan, vilket vi inte märker av i våra varma, gosiga sovsäckar, och jag försöker slumra lite till. Men vid sex-tiden ålar jag mig ur sovsäcken, tar på mig kläder och börjar göra gröt till frukost. Peter gör mig snart sällskap, liksom den tyska tjejen som delat vindskyddet med oss.
De stackars halvt förfrusna killarna packar ihop sin utrustning och beger sig iväg till sin bil. Vi önskar dem trevlig resa, och vi andra packar ihop vårt och ger oss iväg längs leden redan vid 8-tiden. Vi kommer att ha sällskap med vår nyfunna tyska vän hela vägen till Katrineholm.
Leden slingrar sig fram genom det kuperade, skogsklädda landskapet. Vi går i stillhet, fortfarande lite morgontrötta, men i takt med att solen går upp vaknar livsandarna. Jag & Peter håller fast vid vårt ”paus efter 3 km eller 45 min”-schema, och som på beställning dyker det upp en paus-plats efter nästa exakt 3 kilometers vandring!
Rastplatsen är på en liten kobbe med utsikt västerut över Övre Ålsjön. Det finns en liten eldplats (men ingen vedlåda), ett par hyfsat plana platser där man kan slå upp ett tält och bra träd för att spänna upp en hängmatta eller två. Om det är fullt vid det populära Vikitteln är det här ett riktigt bra alternativ för nattläger.
Även de nästa tre kilometrarna går genom vacker vildmark, något mindre kuperad dock vilket är ganska skönt. Vi lägger ut picknickfilten och tar en kaffekokarpaus på en gräsbevuxen yta bredvid en grusväg vid halv elva, innan vi korsar sumpskogen i naturreservatet Stenstorps hagkärr.
Vi passerar etappslutet vid Djupviksvägen och vandrar vidare in på etapp 29, med bebyggda områden då vi passerar över Fagerö med sina badstränder och ett kommunalt vindskydd.
Strax därefter når vi vindskyddet vid sjön Näsnaren. Klockan är tolv, och vi stannar här för att göra lunch och fundera över hur vi ska lägga upp resten av dagen.
Det är skönt vandringsväder och klockan är inte så mycket, men vi har redan vandrat tio kilometer och det är tolv kilometer kvar till nästa vindskydd. 22 km på en dag känns som lite väl mycket, men efter lunch och en go paus bestämmer vi oss ändå alla tre för att gå vidare.
Sagt och gjort – onwards and upwards! Vi traskar vidare genom skogar och fält där kossorna nyfiket följer vår passage från andra sidan stängslen. En ganska lång passage genom avverkade skogsområden, där vi tar en paus sittandes på vars ett stenblock. Sen, som på beställning till eftermiddagskaffe, hittar vi en paus-plats längs grusvägen vi går på.
En kilometer senare når vi sjön Viggarens strand och passerar in på etapp 28 – 17 kilometer från start i morse och vi har fortfarande 5 km kvar att gå. Efter knappt två kilometer till lämnar vi grusvägen och går in på stigar och skogsvägar igen uppe på Glindranåsens naturreservat. Nu är vi inne på bekant område – vi gick rundslingan här förra året – och jag inbillar mig att det inte är långt kvar till vindskyddet. Och det är ju egentligen inte så långt – 3 km – men nu går jag på ångorna. En kort paus på åsen, sen traskar vi vidare. Och till slut, strax efter klockan fem – äntligen! – når vi fram till vindskyddet vid Hönstorpasjön!
Det är ingen här så vi får ha det för oss själva, och vi börjar med att kasta av all packning in i vindskyddet och bara slappa! Sen tar jag med mig handduken och flaskan med Sjö & Hav duschtvål till badplatsen, en liten klippavsats med kantiga stenar där det blir djupt nästan direkt. Jag tar ett försiktigt sittbad i det kalla vattnet och tvättar av mig vandringsdammet.
Sen är det dags att samla ved, göra upp eld, förbereda liggunderlag och sovsäckar i vindskyddet, laga mat, sitta och prata och lyssna på nattens ljud. Vi är inte särskilt långt från civilisationen – ibland hör vi vad som måste vara billjud – men vi hör skall, fågelskrän, ett märkligt brölande ljud som vi först senare förstår är brunstiga kronhjortar, och vid ett tillfälle något som låter som ett ylande. Och det finns ju varg i Sörmland…
Det blir ändå en tidig kväll, det var ju en tidig morgon och en lång dag och det är riktigt skönt att krypa ner i sovsäcken. Jag ligger på mage och tittar ut från vindskyddet, ut mot den falnande elden och sjön och natten. Sen somnar jag.
/Anna, 22 september 2022
Om vår tur
ag 2: Vi vandrar en lång dagsetapp på 22 km genom mestadels vacker, vild, rofylld skog med enstaka glimtar av civilisationen. Höjdmeter: 230 upp, 280 ner.