En solig lördag i juli kör vi ut till Furillen för en vardagstur – en ö i nordvästra hörnet av Gotland och mest känt för kalkstensindustri (upphört), som militärt skyddsområde (upphört) och det karga hotellet Fabriken Furillen. De flesta bilder från Furillen visar sten, sten, och lite mer sten, så det är en fin överraskning att stora delar av ön faktiskt är grön och skogbevuxen!
Vårt mål är naturreservatet på öns norra del, och vi kör över den tunna landremsan från Lergrav och ner till reservatets östra parkering. Här finns en fin grillplats med en vedlåda, och en stig som är tillgänglighetsanpassad för barnvagn och rullstol.
Stigen är kantad på båda sidor med stängsel för djuren och massor av blommor.
Efter knappt en kilometer kommer vi fram till ett av reservatets fågeltorn, och vi går upp i det för att beundra utsikten. Som vanligt när vi fågelskådar ser vi knappt några fåglar, och så är det även idag.
Stigen fortsätter vidare mot nordväst, och det finns faktiskt en barnvagnsmarkering på skyltarna. Jag är lite skeptisk till detta, eller så underskattar jag moderna vagnars terränggående förmåga.
Barnvagnsleden svänger strax söderut mot parkeringen igen, men vi väljer att gå skogsvägen västerut mot reservatets västra del, strax bredvid landförbindelsen mot Lergrav, och sen följer vi den vägen igen till fots, söderut ner mot det gamla kalkbrottet mitt på ön.
Vi passerar kalkbrottet, och stöter på en stätta längs vägen – och vad gör man med en stätta?
Vi tror att vi kommit till hotellet men det verkar vara något stall med paddock (utan hästar dock, det är helt öde) så vi skyndar förbi och ner till stranden istället. Stranden här på Furillens nordvästra sida är sand och grus, med klart fint vatten som blir djupt ganska fort. Det är dags för ett bad, och det är riktigt skönt! (Och, ja badskor på för att slippa ont i fötter av kantigt kalkgrus.)
När vi är torra och varma igen går vi vidare söderut längs stranden, som byter karaktär. Sanden och gruset ersätts av flacka kalkstenspallar, och en hel del grön fin tång.
Och nu kommer vi så småningom fram till hotellet, och från det här hållet ser vi alla borden på deras stora uteservering. Kaffe, tänker vi glatt, och traskar in. Men se det blev det inget av, endast hotellgäster var välkomna in. Kanske vi borde förstått detta då alla borden var tomma… Så vi får klara oss utan kaffe, sätter oss på en bänk i skuggan och äter en medhavd klementin istället.
Vi fortsätter vidare på strandängarna söder om hotellet. Här är det grönt (om än lite kargt) och med många blommor och gräs.
Halvannan kilometer senare är det grus, sten, block och pallkanter runt stranden och karg växtlighet inåt ön som gäller, och det kommer att vara så hela vägen ner till öns södra udde, och upp igen ett par kilometer.
Så småningom lämnar vi stranden och går vidare norrut på strandängarna och genom skogen.
Vi passerar stranden vid Kartvik på öns östra sida och följer stigen upp på berget, där vi får en fin utsikt över ön och havet öster om den.
Vi kommer inte nerför klinten här utan måste cirkla runt för att komma ut på grusvägen och ner till parkeringen.
Det har varit en skön tur, med bad och en fin, lättframkomlig vandring runt ön, som är överraskande grön och frodig. Trots hypen kring Furillen och det fina vädret var det heller inte särskilt mycket folk, och det var långt ifrån trångt någonstans. Kanske beror på att det kan vara ont om parkering i direkt anslutning till stranden, och att det är ont om faciliteter som toaletter eller kiosk. Hit kommer vi garanterat fler gånger.
Men det första vi gör när vi lämnar Furillen är att stanna till vid Lergravs fina café för en rejäl fikapaus! 🙂
/Anna, 17 juli 2021
Om vår tur
Längd 14 km. Stigar, skogs- & grusvägar, klappersten & kalksten. Fikabord & badmöjligheter på flera ställen.