Vi följer intresserat arbetet med den kommande nationalparken kring Bästeträsk. Parken kommer att omfatta mycket mer än bara dagens naturreservat med samma namn, till exempel kommer det stora området kring naturreservatet Mölnermyr att ingå. Förra gången vi var vid myren följde vi en 2 km snitslad rundslinga – en av de kommande vandringsstigarna – och när vi nu läser att det byggts en spång tvärs över myren för en 7,5 km lång slinga far vi såklart dit igen för att utforska!
Liksom sist parkerar vi på den öppna grusytan i reservatets östra del. Här finns det en info-skylt och ett par picknickbord. Det har inte hänt något nytt här vad vi kan se, så vi följer de väderbitna blåvita snitslarna åt samma håll igen och hoppas på att vi ska hitta den nya slingan.
Det gäller att både se ner för att hålla koll på sprickor, rötter och annan ojämn mark, och att hålla utkik efter nästa blåvita snitsel. De är mycket slitna och ibland svåra att se, men vi lyckas lokalisera de fladdrande banden ett efter ett och ta oss vidare genom barrskog och över hällmark.
Vi går längs samma slinga som sist, och vi börjar undra om vi är helt fel på det – den långa slingan kanske har en helt annan sträckning? Men efter ungefär en kilometer svänger den korta slingan norrut samtidigt som det finns snitslar som leder rakt fram! Wohoo!
Mossan krasar under kängorna då vi går på de solstekta hällmarkerna, men myren är full av vatten och vi hoppas verkligen vi kommer att hitta den där spången. Vi har erfarenhet av att korsa Mölnerbunkar, rikkärret i myrens östra ände, genom att skutta på tuvorna, men det kommer sannolikt inte att fungera idag med detta vattenstånd. Åtminstone inte om man vill ha torra fötter 🙂
Drygt en kilometer senare når vi en gammal skogsväg som går i nord-sydlig riktning. Det finns spår av grova traktordäck, vilket ju är lovande – det bör ju ha behövts traktorer för att forsla in allt material till spångbygget.
De blåvita snitslarna upphör, men vi hoppas att det är för att nu finns det en tydlig väg att följa och svänger norrut, mot myren. Känns som det borde vara ditåt.
Vi skymtar öppna, ag-bevuxna ytor genom trädstammarna, och snart får vi vår belöning!
Spången är extra bred med sina tre plank och bör väl vara hög nog för att inte hamna under vatten under vårfloden. Vi provsitter bänkarna och beundrar utsikten – med beröm godkänd! Filosoferar lite om varför man tycker det är så fascinerande med spänger.
På andra sidan dyker snitslarna upp igen, både blåvita och rödgula, och leder oss vidare.
Inte mindre än fem kungsörnar cirklar omkring ovanför oss. De vita fläckarna på vingarna syns tydligt då de glider omkring ovanför oss, och jag får nästan nackspärr av att förundrat titta upp på dem under så lång tid. Jag trodde inte de kom i flock, trodde de var mer ensamvargar. (Ensamörnar?)
Förra årets örninventering visade 43 häckande par med totalt 51 ungar, och det finns tydligen runt 400 kungs- och havsörnar på ön. Wow!
Strax därefter stöter vi på en spång till, två-plankig och något lägre tar den oss över denna bit av myren. Den gamla körvägen leder oss vidare norrut, och plötsligt når vi en gammal gård och gröna betesmarker. Snitselförvirring uppstår igen, denna gång för att de leder oss västerut, ut ur naturreservatet. Men det gör inget, för vi ser något spännande vid denna entré: en bro!
Bakom bron hittar vi Skans Mölner med en informativ skylt som berättar om värnets historia som en del av den sk Lärbrolinjen, den största försvarslinjen på Gotland under andra världskriget. Linjen sträckte sig från Valleviken till Storugns och skulle vara ett skydd för Fårösunds kustartilleri. Här vid Mölner finns ett skyddsvärn med två sovsalar och tio stridsvärn spridda i skogen. Se bilder från dessa på Gotlands Försvarshistoria.
Det finns ett par skogsvägar som leder iväg härifrån, men vi väljer idag att återvända till naturreservatet för att leta oss tillbaka till vår turstart. Bakom gården finns en gammal skogsväg som leder österut. Den är bevuxen men klart tillgänglig och lätt att gå på. I brist på andra alternativ ger vi oss in på den, och snart nog dyker det upp några blåvita snitslar så vi kan andas ut.
Det är lugnt och stilla i skogen, det hörs inga civilisationsljud, och det är som vanligt så härligt att vara ute på tur. Men det gäller att ha ögonen med sig, för plötsligt indikerar snitslarna att vi ska avvika från vägen och ge oss ut i bushen på en nybanad stig.
Lite drygt två kilometers vandring från skansen når vi reservatets nordöstra hörn. Lite längre fram, vid vägen, finns också möjlighet att parkera. Nu sinar snitslarna igen, men då vi nått den skogsväg/stig som leder söderut antar vi att det är dit vi ska.
Nu är det havsörnarnas tur att cirkla över oss, tre stycken som lojt svävar runt med de långa vingpennorna fladdrande. De blev en riktig örnskådardag det här!
Vi håller genomgående sydlig bäring då vi passerar några stigskäl. En kilometer senare stöter vi på snitslar igen och vi känner igen var vi är – det är korta slingan på tillbakavägen. Bara att följa dem, och snart är vi tillbaka vid start.
Det blev en fin tur i den härliga vårsolen, och vi ser fram emot nästa installation i nationalparken. Kanske det blir en eldstad, eller ännu bättre: Ett vindskydd! Oavsett vad är det en fin, rogivande miljö att vandra i och det kommer att bli många återbesök!
/Anna, 30 april 2024
Om vår tur
Vi vandrar 8,5 km längs en delvis snitslad slinga på Mölnermyr. Passerar myren på en lång spång. Finner en gammal försvarsskans. Fikabord vid start.