Jag har länge varit nyfiken på Hällholmens naturreservat – Gotlands första! – och denna sommarvarma dag i mitten på september bestämmer vi oss för att besöka det, så vi packar fika-ryggsäcken och cyklar ut till Lummelunda. Det är över 20 grader varmt men förmiddagsdimma väller in från havet , Snäck-skrapan är höljd i dimma när vi cyklar förbi den men vi räknar kallt med att solen kommer att bränna bort den (dimman, inte skrapan) tills vi är framme efter vår 45 minuters cykeltur.
Vi har nästan rätt. Det drar fortfarande in dimslöjor när vi sätter cyklarna vid Lummelunda busshållplats, ger oss in på grusvägen förbi Överstekvarn Chili, och svänger vänster in för att följa vägen längs åkerkanten. Jag säger väg, för det är markerat som en väg i Lantmäteriets karta, men det är mer av en stig.
Men det dröjer inte länge förrän dimman har lättat helt och det är härlig sommarvärme igen. Det finns dock tydliga tecken på att hösten är nära…
Det är ett trevligt område att promenera i, grönt och lummigt och en och annan hästhage. Överensstämmelsen mellan kartan och verkligheten är sisådär, men vi lyckas ta oss fram ungefär där vi tänkt.
Vår stig leder fram till ett litet naturminne, en häll med jätteisräfflor. Räfflorna bildades då sten eller grus skrapades mot hällen av inlandsisens rörelser. Hällen är bara delvis synlig, men vi ser i alla fall vad vi tror är en jätteisräffla, som är uppemot 10-15 cm djup.
Vi fortsätter vidare, svänger höger ner på grusvägen och sen vänster in på vägen som ska ta oss till Hällholmen via Storträsk.
Omgivningarna förändras snabbt då vi tar oss in på myrmarken som tidigare var sjön Storträsk – det är mestadels torrt och kargt men lite blött här och där, och det växer en hel del våtmarksgräs i området.
Området har också en intressant geologi med många roströda stenar förutom de vanliga grå-vit-svarta kalkstenarna. Och på ett ställe hittar vi vad som ser ut ungefär som den naturminnesmärkta jätteisräfflan.
Plötsligt dyker det upp två enorma kungsörnar som cirklar över oss i flera minuter.
När de flugit vidare går även vi vidare och kommer fram till Hällholmens naturreservat.
Hällholmen var tidigare en ö i sjön Storträsk, innan Martebo myr utdikades. 1916 blev den fd ön ett naturskyddat område – Gotlands första! – med syftet att skydda och bevara ett stort bestånd idegran. (Ska man vara riktigt noggrann fick faktiskt Gotska Sandön skyddstatus redan 1910 då delar av den ön blev en nationalpark.)
Vi följer stigen som går söderut genom reservatet. Det finns gott om enar, tallar, en och annan buske eller lövträd, och såklart massor av idegranar!
Reservatet är ganska litet så vi har snart passerat igenom det, men stigen fortsätter vidare så vi följer den. Men rätt så snart går inte stigen dit vi vill längre, så vi får hitta en plan B. Och det gör vi – ledningsgatan vi passerar är bred och öppen så vi väljer att följa den nordväst för att ta oss tillbaka.
Vi passerar södra ändan av Storträsk utan större problem, vissna sumpmarksorkidéer tyder på att det kan vara lite blött här. Men vi stöter på problem! Ett buskage breder ut sig i ledningsgatan! Som tur är är det ganska glesbevuxen skog just här så vi kan ta oss runt och fortsätta.
Nästa hinder är en plöjd åker som breder ut sig. Vi väljer att ta oss förbi genom att gå i åkerkanten, det är torrt och hårt och ganska enkelt att ta sig fram.
Så småningom kommer vi fram till farbara skogsvägar och stigar igen och kan ta oss vidare tillbaka.
Vi avslutar med att följa samma åkerkantsstig som vi började med tillbaka till våra cyklar.
Vi hämtar cyklarna och rullar nerför backen till Lummelundagrottan, där vi sätter oss på en bänk utanför det stängda caféet och fikar. Stärkta av detta är det inga problem att cykla de 13 kilometrarna hem… 🙂
/Anna, 15 september 2020
Om vår tur
8 km vandring längs stigar och skogsvägar. Obs! En sträcka längs en ganska övervuxen ledningsgata som tar slut vid en åker, där vi får följa åkerkanten runt.