Vi har två bilar här i Småland och är inte begränsade till rundturer, så fredagens vardagstur kommer att gå en bit på Sevedeleden i Vimmerby. Vi ställer den ena bilen vid kyrkan i Rumskulla och kör sen vidare till Kvills naturreservat och början på vår tur.
I Kvill finns Sveriges äldsta ek – Kvilleken, även känd som Rumskullaeken – och den är över tusen år gammal. Eken är rejäl i omfång men tyvärr ganska medtagen och det är lite oklart hur länge till det faktiskt kommer att vara ett levande träd.
Leden fortsätter västerut genom ängsmarkerna i reservatet, som idag är fläckade med snö. Stigen bär neråt genom skogen, först på en fin, lättvandrad skogsstig men sen kommer vi in i avverkningsmarker där stigen är helt sönderkörd på en sträcka av trehundra meter eller så. De grova spåren efter skogsmaskinerna är vattenfyllda och jorden och leran däremellan är mjuk så man sjunker djupt ner med kängorna. Vi letar oss förbi på något säkrare mark över avverkade grenar och trädrester vid sidan av stigen.
Lite tråkigt att leden blir så förstörd när skogen ska avverkas, men jag antar att det inte finns så mycket att göra. När vi passerat det partiet kommer vi ut på en bra, lättgången skogsväg som fortsätter neråt.
Efter ungefär 2,5 kilometer kommer vi till en asfaltväg, där vi svänger vänster och fortsätter söderut och nerför backen i lite drygt en halv kilometer. Någon enstaka bil passerar men det är mestadels lugnt och tyst längs vägen.
Vi har gått i ungefär tre kilometer sen start men nu är det slut på nerförslutet – vi svänger in på en skogsväg som leder oss in mellan några sjöar – Ålsjön, Stora Ålsjögölen, Lilla och Stora Fagersjön.
Skogsvägen slutar vid en grillplats vid Ålsjöns strand, men den är exponerad för de kalla nordliga vindarna så vi vandrar vidare på stigen in mellan sjöarna och hittar några fallna stockar att sitta på för en fikapaus på ett mer vindskyddat ställe i skogen.
Efter en skön paus går vi vidare på stigen som slingrar sig fram mellan sjöarna.
Strax innan Stora Fagersjön har det brunnit – stora delar av de unga träden och riset är svedda och svartbrända. Det verkar inte ha varit någon större brand och snart är det gröna fina träd igen.
Vi fick en kartbroschyr om Sevedeleden vid gårdagens besök på Vimmerby turistbyrå, och vi försöker följa med på den för att hitta de sevärdheter som är utmärkta där. Men kartan är svår att orientera sig efter då det är så få landmärken utmärkta – t ex är nedanstående korsning av Stångån inte alls med på kartan – så vi är tacksamma över att leden är så väl utmärkt och enkel att följa i verkligheten.
Stigen fortsätter fram genom tallskogar av varierande ålder och det börjar snart bli lite mer kuperat igen och går uppåt.
Sedan är det dags för skogsvägsvandring igen!
Strax efter gården/området (?) Bomåla når vi fram till nästa sevärdhet enligt vår kartbroschyr – Tallen, ett naturminnesmärke – som är ordentligt utmärkt även i verkligheten.
Tyvärr är tallen inte lika lättillgänglig i verkligheten, vi kan inte hitta någon stig där pilen pekar utan bara tät skog och snår och vi hoppar därför över chansen att se en märklig tall 🙁
Vi ser i alla fall en annan märklig tall en bit ner längs vägen, men det är ganska klart vad som åstadkommit detta…
Det har varit ganska glest mellan blommorna denna tur, någon enstaka tussilago och en del vitsippor har vi sett men det har mest varit studier i grönt, grått och brunt. Men plötsligt dyker det upp några härligt rosa färgklickar som blommar på bar kvist i vägkanten.
Strax därefter lämnar vi skogsvägen och går en halv kilometer på asfalt fram till Kulla kvarn, där vi korsar avrinningen från dammen och går vidare upp i skogen. Det har varit ganska plan vandring sen skylten om den märkliga eken hit till kvarndammen, men de sista fem-sex kilometrarna härifrån kommer det att vara ganska kuperat.
Enligt Fornsök finns det en ”källa med tradition” i skogsbacken efter kvarnen, men det enda vi ser är några riktigt risiga och övervuxna skjul, så vi bryr oss inte om att undersöka det vidare utan fortsätter och letar istället efter Silvergatan, en sägenomspunnen ravin som enligt vår kartbroschyr ska finnas strax efter Kulla kvarn. Tyvärr hittar vi ingen ravin utan kommer ut på asfaltvägen igen, men då ser vi skyltning mot vindskyddet där vi tänkt äta lunch! Vindskyddet ligger ett par hundra meter bortom Sevedeleden, i en sluttning ner mot Stångån, och det är riktigt skönt att sätta sig i lä i skyddet och äta vår medhavda lunch – het thaigryta som fortfarande är varm i våra eminenta mattermosar.
Efter maten går vi tillbaka till leden och då ser vi skyltningen mot Silvergatan, som finns en bit in längs leden här! Det börjar med en liten men brant nedstigning, sen går det uppför under den nästkommande kilometern.
Silvergatan visar sig vara en smal spricka i berget som går brant uppför. Skylten nedanför berättar om ravinen:
”EN CIRKA FEMTIO METER LÅNG OCH TIO-FEMTON METER DJUP SPRICKA I BERGET MED STARKT LUTANDE BOTTEN. RAVINEN ÄR SÅ TRÅNG ATT MAN NÄSTAN ÖVERALLT KAN VIDRÖRA VÄGGARNA PÅ EN GÅNG MED HÄNDERNA. UNGEFÄR MITT I RAVINEN LIGGER ETT OFANTLIGT STENBLOCK FASTKILAT I SPRICKANS ÖVERKANT OCH BILDAR PÅ SÅ SÄTT EN KORTARE HÅLGÅNG.
RAVINEN HAR FÅTT SITT NAMN EFTER ETT PAR TJUVAR SOM HÄR GÖMDE DET KYRKSILVER DE 1851 STAL I RUMSKULLA KYRKA. ENLIGT DEN ENE TJUVEN, LIF, GÖMDES SILVRET SÅ VÄL ATT ATT HAN INTE SJÄLV KUNDE HITTA DET SENARE. KANSKE LIGGER KYRKSILVRET FORTFARANDE KVAR I SILVERGATAN?”
Vi står emot silverskattens lockelse och försöker inte ta oss igenom Silvergatan utan fortsätter längs leden nedanför bergväggen.
Vi tar oss vidare upp till utsiktsplatsen vid bergets kant, och spanar ut över omgivningarna. Det är verkligen otroligt mycket skog i Småland…
Leden går sedan vidare uppe på berget en bit. Vi korsar ett kalhygge via en grusväg, men sen är det kuperad skogsstig igen.
Leden har varit väl skött och underhållen hittills, men nu börjar den bli ganska dålig – det var nog länge sedan den fick lite kärlek och röjning här.
Leden är i alla fall väl utmärkt, så det finns åtminstone ingen risk att vi går vilse!
Det är lite trixigt att ta sig fram och upp och ner längs den kuperade stigen, men solen skiner och vi har trevligt sällskap så det får ta den tid det tar.
I en uppförsbacke lyser något rosalila på marken – det är vätterosor, en parasit ur släktet snyltrot som lever på andra växters rötter. Vacker är den i alla fall.
Strax därefter har vi klarat av den sista stigningen och det är mer eller mindre nerför de sista kilometrarna till Rumskulla, över ängar där vitsipporna börjar få riktigt fäste och förbi åkrar som plöjts upp och gödslats.
Vi avslutar vår tur med en välförtjänt fika vid Prästgårdskvarns damm strax nedanför kyrkan
Sedan går vi till bilen, kör och hämtar den andra i Kvill och kör hem för en god after walk och en varm brasa!
En fin tur i fina omgivningar, och jag vill gärna fortsätta på leden vid något tillfälle – jag har läst vandringsberättelsen från leden på Hemomkringvandring och är nyfiken på både Trollväggen och Korpberget!
/Anna, 23 april 2021
Om vår tur
15 km vandring längs den markerade Sevedeleden. Fikabord, vindskydd, kultursevärdheter längs vägen.Obs! Skogsavverkning en sträcka efter Norra Kvill med djupa, leriga, vattenfyllda hjulspår i stället för led.