Två dagar efter vår vandringssemester i Småland spritter det i benen igen och vi ger oss iväg till Träskmyrs naturreservat för en vardagstur. Vi har rekat på kartan innan och tror att vi kan snickra ihop en tur som tar oss runt träsket.
Vi kör igenom Kappelshamn och svänger in där det är skyltat mot Träskmyr. Vägen är nygrusad sista biten mot reservatet och det finns en parkeringsplats med plats för 3-4 bilar. Idag får vi ha den helt för oss själva.
Precis bredvid parkeringen finns den reglerade avrinningen från träsket, och idag forsar det ordentligt med vatten. Vi följer sen stigen söderut vidare in i reservatet, över en spång till en liten halvö med ett fint fågeltorn.
Som vanligt när vi besöker ett fågelreservat ser vi knappt några fåglar, men vi hör en hel del! Kvittrande, knarrande och kvackande läten hörs från de osynliga fåglarna i skogen och sjön.
Så småningom klättrar vi ner från fågeltornet och går vidare. Vi går tillbaka över spången och vi har siktat in oss på att gå söderut längs vägen parallellt med träsket, och vi genar dit genom skogen – efter alla våra turer här på ön vet vi att det kommer nästan garanterat att finnas en gammal stig eller skogsväg som tar oss ungefär dit vi ska. Nästan garanterat…
Och efter ett par hundra meters bushvandring kommer vi fram till reservatets kant och en gammal skogsväg som leder oss ut till en fin södergående grusväg. Win!
Efter en halv kilometer passerar vi några hus, och efter ytterligare ett par kilometrar ser vi en halvt övervuxen skeppssättning i vägkanten.
Google Maps antyder också en skogsväg österut och vi väljer att fortsätta längs den, norr om de båda vindkraftverken.
Skogsvägen är en typisk gammal skogsväg – djupa hjulspår vid sidorna och en sträng i mitten, alltihop täckt av torra grästuvor och här och där även små buskar och barrträd – men ändå relativt lättvandrad.
Vi följer den gamla vägen i knappt en kilometer, sen börjar den bli alltför övervuxen och vi trixar oss fram i bushen på jakt efter en annan framkomlig väg åt rätt håll, men ganska snart blockeras vår väg av en annan ganska vanlig syn i de gotländska skogarna; ett stängsel. Ett elektriskt stängsel som man kan öppna, men dessutom ett taggtrådsstängsel med den grövsta tråd jag sett, väl fäst vid stolparna.
Vi erkänner oss besegrade och letar oss tillbaka till en av de övervuxna skogsvägar vi korsade tidigare och som faktiskt leder oss ut till Norrvangevägen. Nu måste vi bestämma om vi ska gå sydost och ta oss till vindverksvägen, eller om vi ska gå nordväst och försöka hitta en väg runt träsket trots allt. Lantmäteriets karta visar att det faktiskt finns en väg runt strax efter Tängelgårde knappt 3 km bort och sen ytterligare 5 km vandring tillbaka till parkeringen. Det är härligt väder, solen skiner, och med en fin lättvandrad väg ska det ju inte vara något problem, tänker vi och ger oss glatt iväg.
En och annan bil passerar och en glad traktorförare som vinkar glatt, men det är mestadels lugnt och stilla längs vägen. Vi passerar förbi en hel del hus, hagar och skogsdungar, och ungefär en miljon blommor i vägkanten.
Det ligger några stora stenar vid infarten mot Tängelgårde och här sätter vi oss för att äta vår medhavda lunch – vindskyddat och soligt!
Vi passerar husen vid Tängelgårde och svänger upp på skogsvägen bakom den sista ladan, och där hajar vi till. Det kan väl ändå inte vara en gotländsk bildsten som står ute på ängen?
Det är utmärkt ett fornminne precis där på kartan, men enligt Fornsöks beskrivning från 1976 är det inte en bildsten som ska stå där, utan:
”Platsen för borttagen stensättning. Nu en klippt gräsmatta med planterade prydnadsbuskar. Flack jordkulle ca 20 m diam och ca 0,6 m h. Borttagen omkring 64-65 vid anläggning av park. Markägaren hade nyss köpt gården och bodde kvar i Stockholm när borttagandet skedde.”
…
”Som framgår av Ek k 1940 låg ”stenhögen” i en åkerkant och endast delar av kantkedjan syntes. Det var mycket svårt att se att det var något annat än odlingssten. Ett par av mina sagesmän har vetat om de allra flesta fornlämningar i omgivningen – dock hade ingen av dem en aning om att det fanns en forngrav här.”
Vi följer sen skogsvägen förbi hagen med bildstenen, och precis där Lantmäteriets karta anger att det ska finnas en traktorväg finns det en … fd traktorväg. Vägen är i ungefär samma skick som de okarterade skogsvägar vi trixat oss fram på tidigare idag och har definitivt inte används på många år…
Men det gick ju bra innan idag så det ska väl gå bra nu, tänker vi, och traskar iväg. Vi skuttar mellan tuvorna på den gräsöverväxta vägen, och snirklar oss runt, över och under snår, små träd, fallna träd och spretiga grenar. Och vägen blir mer och mer otillgänglig… Och sen börjar det bli ganska blött – fördjupningarna efter hjulen i vägkanten är vattenfyllda och även mittsträngen är lerig och sank. Inte för att det gör så mycket, vi kan ändå inte gå där just nu…
Lantmäteriets karta är generellt pålitlig, det är inte ofta en väg eller annat som finns på den inte finns i verkligheten (även om det finns en hel del i verkligheten som inte finns på deras karta), men här skulle det verkligen behöva uppdateras.
När vi trixat oss förbi det sanka området stöter vi på ett annat hinder; ännu ett rejält taggtrådsstängsel som sträcker sig så långt vi kan se åt båda hållen. Men vi har tur i oturen och det går faktiskt att klättra över här – det är fäst i en gammal kraftledningsstolpe som är stagad med ett par rejäla reglar som vi kan ha som fotfäste och ta oss över. Skönt, för vi orkar verkligen inte gå tillbaka igen de nästan 1,5 kilometrarna till bildstenen och sen ytterligare hela vägen tillbaka…
Men på andra sidan stängslet är den en ganska lättvandrad riktigt traktorväg, och vi ser inga djur eller spår av djur så vi kan obehindrat traska på norrut.
En knapp kilometer senare kommer vi till ytterligare ett högt el- och taggtrådsstängsel, utan en enda klätterbar stolpe inom synhåll. Men vi har tur igen – det är säkert 30-40 cm mellan den gröna moss- och gräsklädda marken och den nedersta stängseltråden så vi slänger helt sonika över ryggsäckarna, lägger oss platt på marken och rullar under stängslet. Win!
Jag börjar bli lite orolig här för jag vet att vi kommer att passera Vasteån snart, och den ån är inte bara ett blått streck på kartan utan ett rejält brett vattendrag. Om det inte finns någon bro utan traktorerna bara kört genom ån kan vi få problem… Men jag kan andas ut – det är en rejäl fin träbro som väntar och tar oss över Vasteån.
Bron är faktiskt så bra att vi sätter oss på den och plockar fram vårt kaffi för en skön fikapaus i solen.
Vasteån är uppemot två meter djup men kan tydligen bli helt uttorkad under sommaren. Nu är det gott om vatten i den i alla fall!
Efter pausen traskar vi vidare, och gör snart ett modernt fornfynd – två riktigt risiga bussar står parkerade i skogen.
Sista vägen mot reservatet går på vad Lantmäteriet kallar ”enskild bilväg” (grusväg) längs ett litet hus-/stugområde. Den enskilda bilvägen övergår till ”Enskild sämre bilväg” som fortfarande är helt ok att vandra på.
Och slutligen blir det en ”gångstig” som vi följer både i verkligheten och på kartan till en början, men när verkligheten erbjuder en stig mot sydost väljer vi den, trots att den inte finns på kartan. Och det är rätt val märker vi, för snart kommer vi in i Träskmyrs naturreservat igen!
På kartan finns det en ”Storsåg” utmärkt en bit öster om träsket och avrinningen och vi är nyfikna på vad det är så vi fortsätter faktiskt rakt fram, förbi parkeringen. Men det visar sig vara ett privat hus och inget spännande kulturhistoriskt så vi vänder och går tillbaka. Extra steg!
Tyvärr har jag inte läst beslut och skötselplan för reservatet ordentligt för jag ser sedan att ”En upptrampad stig – ”Sjögrens väg” – har av hävd funnits som förbindelse mellan myrens norra och södra sida vid näset mot Sillviden. Myren är här som smalast, men genom den grävda kanalen är förbindelsen spolierad. En spång eller enkel bro anläggs över flödessvackan. Läge framgår av karta bilaga D.” Beslutet är från 1981, det står inget om en spång där i den övriga information som finns på Länsstyrelsens webbplats eller på informationsskyltarna ute på plats, och det syns ingen spång på Google Maps. Men nästa gång vi är därute måste detta undersökas!
/Anna, 28 april 2021
Om vår tur
16 km vandring längs skogsvägar, stigar och asfaltsvägar. Fågeltorn vid Träskmyrs östra strand, fikabord vid parkeringen. Obs! Långa partier av denna tur genom obanad, ganska igenväxt mark.