Vi fortsätter söderut på vår road trip, och bestämmer oss för att besöka Rongärde naturreservat. Vi svänger västerut söder om Åkericentralens grustäkt i Etelhem och kör tillbaka norrut längs den spikraka före detta järnvägsbanken.
Det finns ingen parkeringsplats utmärkt på reservatskartan, så vi kör inte ända fram till reservatet utan parkerar på en grusad upplagsplats strax söder om reservatet – det är lördag och ingen verksamhet så vi tänker att vi kan nog stå här utan att störa någon. Vi ser senare att det finns gott om plats att parkera vid reservatets norra gräns – bra att veta till nästa gång!
Vi går norrut genom gles, fin tallskog, men då vi närmar oss Rongärde naturreservat blir det betydligt mer vildvuxet och ogenomträngligt. Inte så konstigt – Rongärde är ju ett ”ovanligt fint exempel på en gotländsk sumpskog”. Vi fortsätter vidare norrut i ungefär en halv kilometer, sen kommer vi till reservatets norra gräns, där det finns ännu en info-skylt och gott om plats att parkera. Och en avtagsväg!
Och nu då? Vi kollar Lantmäteriets karta, och avtagsvägen går västerut i ungefär 600 m, sen upphör den. Men vi har inget annat planerat (förutom nattfotografering på Närsholmen) så vi fortsätter vår vandring västerut. Antingen finner vi en väg vidare eller så får vi gå tillbaka.
Vägen och naturreservatets gräns vinklar av norrut efter ungefär trehundra meter, och där i vinkeln ser jag något lovande… En stig! Jag går in en bit på stigen för att reka, men det är mycket fallna grenar, träd och rejält övervuxet så jag ger upp ganska snabbt och går tillbaka till skogsvägen istället. Snart kommer vi fram till vad som förmodligen varit en vändplats, och tänker att vi får väl gå tillbaka igen.
Men! Visst ser det ut som en skogsväg/traktorväg/avverkningsväg som leder norrut? Vi spanar på Lantmäteriets och Googles flygbilder och det ser ut som att det finns traktorvägar som slingrar sig norrut och ansluter till en annan skogsväg en halv kilometer längre bort.
Varför vill vi så gärna gå på en väg eller stig? Den långa versionen får bli ett eget inlägg, men den korta versionen är att det oftast är lättare att ta sig fram genom skog och mark i andras spår. Vi är inte ute efter att bryta obanad mark, det är snarare mer roligt och spännande att följa i andras fotspår – i alla fall då man är ute och vandrar.
Men det är inte alltid det är enklare att följa en traktorväg… När de tunga maskinerna kör över mark som lätt blir eller redan är sank är det snarare så att deras djupa hjulspår bildar perfekta bäckfåror som snabbt fylls med vatten…
Vi har bra kängor och det går att navigera sig fram genom sankmarkerna ganska enkelt, och snart är vi faktiskt på fast mark igen, och strax därefter ute på den ”riktiga” skogsväg vi siktade på. Win!
Vi följer denna skogsvägen en kilometer tillbaka till den gamla järnvägsbanken, och svänger söderut för att ta oss tillbaka till bilen. Något intressant vid sidan om vägen fångar vår blick och vi går dit. Det är en damm, och bredvid dammen finns ett fint vindskydd, med grillplats och fikabord. Fikapaus!
Sen går vi tillbaka längs den gamla järnvägsbanken till vår bil. Vi fick ihop en fin tur på lite drygt fem kilometer, mestadels på lättvandrade skogsvägar. Förutom den översvämmade delen såklart, men det var ganska enkelt att ta sig fram torrskodd där – börjar bli ganska van vid att skutta fram på ag- och grästuvorna 🙂
Och det var tur att järnvägs-vägen gick genom reservatet för skogen var som sagt mycket svårframkomligt – men nu har vi besökt det och kan kryssa reservat nummer 96 på vår lista!
/Anna, 23 oktober 2021
Om vår tur
Turens längd 5 km. Mestadels på lättvandrade grus- eller skogsvägar. En passage längs en traktorväg över ett avverkningsområde, ganska översvämmat då vi var där. Obs att det finns P-plats i reservatets nordöstra hörn.