En mulen söndag i oktober kör vi österut för en vardagstur längs delar av den före detta järnvägen mellan Roma och Slite. Järnvägen lades ner på 1960-talet och rälsen togs bort, men långa sträckor av banvallen användes för vägar så det går att vandra ganska långt på dem.
Vi parkerar vid Bäl kyrka och går in på grusvägen öster om vägen. Vi passerar några hus, och efter 600 meter svänger vägen lite mot norr och ansluter till den före detta järnvägen.
Vi går nu också längs gränsen till naturreservatet Burggathagen, ett ganska nytt reservat vars gräns fortfarande markeras med blågula band i stället för de vanliga skyltarna. Det är också mycket igenvuxet, och vi kliver bara in över gränsen för att officiellt kunna kryssa det på vår lista.
Längs vägen finns det en del som minner om att det varit en järnväg här, och det är lättvandrat, men skogen börjar ta för sig och inkräktar alltmer på vägutrymmet. Det behöver nog snart röjas om det ska vara fortsatt framkomligt för vandrare.
Efter två kilometer behöver vi göra en liten kringgående manöver runt en privat fastighet, men det går en bra väg runt och vi är snart tillbaka på banvallen igen.
Här fortsatte järnvägen. 
Torra frön är allt som finns kvar på askens (?) grenar. 
Källa. Klart vatten strömmar upp vid bortre sidan, strax till vänster om mitten. 
Hjulspåren blir som bäckfåror. 
Massa vatten blir det! 
Här går vi vänster på den korsande skogsvägen. Banvallen fortsätter vidare österut. 
Skogsvägen ansluter till 147:an genom ett par rejäla grindstolpar.
Nu kommer vi in i naturreservatet Bälsalvret – ett rikkärr med många källor och vattendrag. Banvallen är dock rejält byggd och vi går torrskodda fram på den. En bit in i reservatet kommer vi till en av de tidigare nämnda källorna – det bubblar rejält av vatten som trycks upp. Just denna källa är vidgad och användes för att ta vatten till ångloken då järnvägen var i drift.
Nu börjar det också rinna rejält med vatten i dikena längs med banvallen, och ibland även på banvallen… På ett ställe ansluter dessutom en forsande bäck från norr och det blir ett rejält uflöde på vägen innan det forsar vidare i diket österut.
Efter knappt tre km på denna del av banvallen har det totalt blivit nästan fem km vandring på gammal järnväg. Vi skulle kunna fortsätta längre – det finns en stig på kartan som fortsätter ett par km till – men vi ska ju ta oss tillbaka också och jag har tänkt att vi ska gå norrut och cirkla tillbaka via Hejnum Kallgate.
Efter en knapp kilometers vandring genom skog och bredvid hagar i fina höstfärger når vi Slitevägen, som vi snabbt korsar och fortsätter sen vidare norrut på skogsvägen mitt över.
Jag har rekat på kartan och det finns skogsvägar i området, men hela området är sankmark och jag är lite orolig för om och hur vi ska kunna ta oss vidare västerut härifrån. Vägen här är torr och fin, men det är rejält blött och rejäla dammar på ömse sidor om den. Efter knappt 1,5 km kommer vi fram till ett vägskäl som inte finns på kartan, med en fin torr väg rakt fram och en rejält översvämmad väg åt vänster. Och det är såklart åt vänster vi ska…
Vi passerar ett par hus med fyra hundar som skäller oavbrutet då vi närmar oss och då vi går förbi, och vi hör deras skall långt efter att vi passerat vidare. Nu börjar solen kika fram, värma våra ryggar och ge en extra stuns åt trädens varma höstfärger.
Vi undviker problemet genom att bestämma att vi ska äta lunch först, och letar upp ett par fina stubbar att sitta på och inta vår medhavda soppgryta. Som en extra bonus inser vi att vi faktiskt tagit oss in i sydvästra hörnet av naturreservatet Bojsvätar Södra och därmed har kommit upp i den aktningsvärda summan av 99 vardagstur-besökta naturreservat!
Medan vi äter rekar vi möjliga vägar vidare, och beslutar oss ändå för att fortsätta på den planerade vägen. Vi har schyssta kängor och hoppas att det inte kommer att vara alltför översvämmat. Sagt och gjort, vi tar oss in i hagen (och Hejnum Kallgate naturreservat) och navigerar oss fram genom de sanka markerna – och det är inte alltför besvärligt. Sen ser vi att det är inte bara här i det öppna området som det är översvämmat – skogsvägen vi ska fortsätta på är mer av en å än en väg just nu… Men det går att ta sig fram vid sidan av vägen så vi traskar på.
Sen går det lite uppför och blir torrare, och uppe på ”kullen” svänger en torr, fin väg högerut. Denna väg finns inte med på kartan, och den väg vi borde följa för att kunna cirkla tillbaka mot Bäl är den vänstra, vattenfyllda, översvämmade vägen. Vi trotsar kartan och håller höger och håller tummarna att den torra vägen ska svänga på ”rätt” håll efter ett tag. Men efter 150 meter kommer vi ut i ledningsgatan och inser att vi måste börja ta oss västerut om vi inte ska vandra en riktigt, riktigt lång tur idag.
Så vi bestämmer oss för att följa ledningsgatan västerut – det är förvisso riktigt blött men det är öppet och bör vara ganska enkelt att sick-sacka sig fram.
Och det är faktiskt ganska enkelt att ta sig framåt, det är några partier med lite djupare vatten men vi har som sagt bra kängor och oftast går det att hitta bra tuvor eller stenar att kliva på.
Vi går i ledningsgatan i ungefär 1,5 kilometer och det tar knappt en halvtimme, sen kommer vi fram till ett stängsel. Det finns en stätta bara 50 meter söderut, och sedan kommer vi ut på den gamla allmänna landsvägen mellan Visby och Bunge. ”Karl” är en fornsvensk benämning på fri enskild man eller bonde, och ”Kallgate” (Karls gata/väg) är alltså en fornsvensk benämning på allmän landsväg, enligt info-foldern till Kallgatburgs naturreservat.
Nu har vi kommit in i civilisationen igen och vi möter flera andra vandrare längs vägen. Vi följer Kallgaten i tre kilometer fram till fikabord, grillplats, parkeringsplats och groddamm. Och där är det dags för en kaffepaus!
Det är behagligt vandringsväder, men det blir lite småsvalt då man sitter stilla, så när kaffet är uppdrucket och kexen uppätna vandrar vi vidare mot Bäl via en något slingrande väg för att undvika den emellanåt hårt trafikerade väg 147. Vi svänger sen nordväst längs en skogsväg som tar oss upp på den asfalterade vägen mot Tingstäde, som vi följer sydväst ett par hundra meter innan vi svänger in på en grusväg som går ovanpå en klint parallellt med 147:an.
Lite drygt 100 meters rask vandring västerut längs Slitevägen (som just nu är helt tom på trafik – skönt!) och sen svänger vi vänster mot Bäl kyrka och vår bil. Vid gräsplanen finns flera picknickbord, men vi har ju nyligen fikat så vi avslutar istället med att stretcha lite innan vi hoppar in i bilen för hemfärd.
Det här var en trevlig tur – lite roligt att gå längs banvallen och fundera på hur det såg ut då järnvägen var i drift. Det kändes inte så långt att gå då det var ganska mycket växtlighet längs vägen som tog bort känslan av evighetslång, spikrak väg. Hade dock varit fint med några picknickbord eller bänkar längs vägen 🙂
Tillbakavandringen var också fin – ganska blött så man bör vara förberedd med rejäla kängor eller kanske välja en annan årstid för sin tur. Det är dock markerat som svårframkomlig sankmark på kartan, så det kan nog vara blött året om.
/Anna, 24 oktober 2021
Om vår tur
Längd 16 km. Fin, lättvandrad skogsväg på forna banvallen. Obs! Mycket blött på delar av turen och vandring 1,5 km i stiglös ledningsgata. Fikabord & toalett (torrdass) vid Bäl kyrka. Fikabord vid starten för Hejnum Kallgate vandringsled.