Sörmlandsleden: Hönstorpasjön – Knorranvägen

Jag vaknar tidigt i vindskyddet och ligger ett tag i sovsäcken och bara tittar ut över morgonen. Sen tassar jag upp och försöker få igång en eld. Den gröna veden är inte riktigt kompis med mig, men till slut går det och det brinner fint. Så småningom vaknar mina med-vandrare också och det är dags för frukost.

Vid 9.30 är vi klara med morgonbestyren och det är dags att ge sig iväg på dagens etapp som troligen blir minst 18 km. De första två kilometrarna går längs en skogsstig, sen är det grusväg en bit och vi tar dagens första paus sittandes på några stenblock vid vägkanten.

Vi går sen vidare för att leta upp den kallkälla som ska finnas längs leden. Vattnet i Hönstorpasjön var brunt och humusrikt och smakade inte särskilt gott ens efter filtrering, så det blev ingen påfyllning av vatten i går och våra flaskor är nästan tomma nu.

Källan är en betongbrunn med trälock mitt ute på ett avverkat skogsområde, och det är lite småbökigt att ta sig dit, det ligger sly och mög över stigen så vi får traska runt. Brunnen är full med vatten, det finns en spann med ett rep och och vi fyller snabbt upp våra flaskor med klart, fint vatten som bara är lite brunfärgat men smakar gott. Och vi filtrerar det ändå, så klart.

Strax därefter lämnar vi etapp 28 och går vidare på etapp 27. Leden går vidare på en skogsstig, lite kuperat över mindre bergshällar, Idag har vi inte riktigt samma tur som igår med lämpligt placerade rastplatser, och vi stannar inte för dagens andra paus förrän efter åtta kilometers vandring då vi hittar en liten träbänk på en häll. Klockan är 11.30 och vi funderar på om vi ska käka lunch, men det slutar med lite snacks och vatten och sen går vi vidare.

Vi traskar vidare genom ganska plan skog i varierande stadier av avverkning och återväxt, och sen börjar vi närma oss civilisationen på riktigt, med fält och stängsel och asfaltsvägar.

Strax efter lövskogen här gör leden en tvär sväng ner i en sänka bredvid vägen. Det finns en skylt bredvid, men jag hinner inte läsa den för jag skyndar på för att hinna ifatt de andra. Jag borde läst den, för den varnade om att det här lilla området i sänkan var kraftigt drabbat av granbarkborre och mycket svårframkomligt, och man rekommenderades att gå på asfaltsvägen.

Det är inte så farligt de första tvåhundra metrarna, men sen är det värsta plockepinnet av fallna träd och vi får klättra över många av dem. Det tog oss över en kvart att ta oss igenom de här femhundra metrarna, men igenom kom vi utan några större blessyrer. Borde ju så klart gått tillbaka av säkerhetsskäl, men vi såg ju slutet bara några hundra meter bort…

Nu har vi bara en halv kilometer kvar till Forssjö, där vi hittar ett picknickbord vid sjön och slår oss ner för att värma på dagens lunch – frystorkat! XD

Vi har dessutom tur – sågverket mittemot verkar också ta lunch och det öronbedövande slamrandet från deras maskiner tystnar så vi kan njuta av vår paus i lugn och ro.

Mätta och med ny energi i benen går vi sen vidare genom Forssjö samhälle och vidare in i det vackra Forssjö friluftsområde, där vi ju gick en sväng i somras. Det är mycket uppför, och sen kommer vi till Mördarbacken, där det verkligen är uppför!

Efter backen är det ganska plant, vilket våra möra ben tackar för, och vi vandrar fram i ett par kilometer till innan vi tar paus vid ett av picknickborden vid Skirtorpssjön. Klockan är nu 15.00, vi har gått i 15 km och vi funderar på om vi ska gå den lilla biten runt sjön och slå upp tältet på lägerplatsen där.

Vår vandrarvän håller på att bli förkyld och har ont i foten, så hon ska gå in till Katrineholm och ta tåget därifrån, och vi bestämmer oss för att följe henne en bit till. Men vi tar en genväg (lite synd, för det är verkligen vackert här vid Skirtorpssjön) och sneddar över väg 52.

Det är en hel del avverkade områden på andra sidan, men stigen går bra att följa och tre kilometer senare kommer vi fram till Vindskyddet vid Skogen. Nästan all skog runt om är avverkad och det är lite skräpigt här. Men vindskyddet är helt ok, det finns ett picknickbord bredvid, en eldstad och gott om brännbart att samla ihop på kalhyggena så man skulle gott kunna stanna här en natt.

Vi tar en paus och funderar, men sen bestämmer vi oss för att gå de sista två kilometrarna till etappslutet och begära hämtning därifrån.

Idag var det lite jobbigare att gå, ganska många avverkningsområden, och ett ganska tråkigt placerat vindskydd på slutet, men jag känner att jag vill egentligen inte sluta vandra. Det är en sådan fysisk och mental befrielse att bara sätta den ena foten efter den andra och vandra framåt, inte behöva tänka eller grubbla på något. Det som blir, det blir.

Men det är ju inte fel med en varm dusch och god mat med familjen heller 🙂

/Anna, 23 september 2022

Om vår tur

Dag 3: Vi vandrar 20 km genom skog och avverkning och bebyggelse. Höjdmeter: 213 upp, 190 ner.