Denna vardagstur går till största delen genom Galgbergets naturreservat, ett kommunalt reservat som bildades 1998 med syfte att skydda området från exploatering och bevara möjligheterna för allmänhetens friluftsliv.
Vi börjar vid Trojaborgen där det finns en eldplats med fikabord, och en fågelkvitter-vevapparat där en kan lyssna på 8 olika fåglars kvitter!
Själva Trojaborgen är en stensatt labyrint som enligt skylten bredvid tros vara flera hundra år gammal. Skylten berättar också att ”enligt sägen ska den ha byggts av en flicka som hölls fången i Rövarhålan, en liten grotta i berget här ovanför. Hon byggde labyrinten genom att lägga en sten om dagen. När trojaborgen var klar blev fångvaktarna så imponerade att dom släppte henne fri.”
Är det bara jag som undrar hur hon kunde bygga ens med en sten om dagen, om hon var fängslad i berget bredvid? Kanske hon fick gå ut en gång om dagen och lade då en sten? Och är det bara jag som tycker att en labyrint borde vara lite svårare att ta sig igenom? Det ser förvisso rörigt ut vid första anblicken, men har en väl gått in i trojaborgen är det bara att följa gångens slingrande böjar så kommer en att nå mitten.
Vi går norrut över ängen på stigen av stenmjöl. På försommaren blommar det massor av blyga, nickande fältsippor, som då de vissnar och torkar övergår till uppresta, kaxiga, spretiga bollar.
Vid stigskälet väljer vi att fortsätta norrut, förbi den igenväxta Sågdammen och vidare in genom den gnisslande järngrinden i Norra kyrkogårdens stenmur. Stillsamt går vi längs de slingrande gångarna och känner områdets allvarsamma lugn. Den ursprungliga kyrkogården formgavs av trädgårdsdirektör Wilhelm Ekman och invigdes 1916. Den har utvidgats vid flera tillfällen efter behov och då nya gravskick har tillkommit; urnkvarter, minneslund, askgravar och kolumbarium. Idag finns det över 6 000 gravar här.
Vi rundar Allhelgonakapellet och krematoriet, och går österut genom den senaste utvidgningen; Ängskyrkogården. Inspirerad av det gotländska kulturlandskapet strävar den efter att ta till vara naturens tröstande förmåga och att bidra till den biologiska mångfalden med örtrika ängar och en hage för betande lamm intill gravfältet. Ängskyrkogården fick Region Gotlands arkitekturpris 2019.
En färist leder ut från kyrkogården och vi svänger norrut in på Kärleksstigen. Jag vet inte varför den kallas detta, men det är onekligen ganska mysigt att gå här i tunnlarna av träd och buskar nedanför klinten.
Under 1900-talets första årtionde planterade Wisby planteringsgille ut buskar och träd i området under klinten – lärk, svarttall, balkanoxel och gullregn. Sedan dess har framför allt gullregn spritt sig och nu finns det massor av gullregn även uppe på klinten.
Då vi når ett annat stigskäl i reservatets norra ände gör vi nästan helt om och går uppför backen som tar oss till klintkanten och den övre delen av Galgberget. Ganska snart kommer vi till ett öppet gräsfält, och vi viker av in på en mindre stig över gräset. Det går också bra att fortsätta på grusstigen och komma fram till Galgen.
Vår grässtig övergår till slingrande stig över busk-& trädbevuxna hällmarker och klintkanter och vi måste ibland ducka för låga grenar. På ett par ställen ansluter små klippstigar där man kan ta sig ner till Kärleksstigen igen, och det är bitvis fin utsikt över skogen, havet och horisonten.
Efter en kilometers slingrande når vi fram till Galgen – troligen byggd under 1200-talet och därmed Skandinaviens äldsta stående galge. De stackare som hängdes här syntes bra ända från Visby och utifrån havet, och en del är också begravda på platsen.
Även här finns en eldplats med fikabord, och en toalett som är öppen sommartid (15 mars – 15 september). Undrar varför en inte förmodas vara nödig under vinterhalvåret?
Vi tar nu grusstigen söderut mot Visby och passerar Byströms dubbla kalkugnsruin, även kallade Wisbybergs kalkbruk. Skylten berättar att redaktören för Gotlands tidning, Wilhelm Byström, uppförde dessa två sammanbyggda kalkugnar 1856 och sökte två år senare patent för denna nya modell av torveldad kalkugn. Det fungerade tyvärr inte särskilt bra och redan 1861 var företaget ute till försäljning. Bilder från 1890-talet visar att kalkugnen och det intilliggande bostadshuset då låg i ruiner.
Vid padelhallen tar vi trappan nerför klinten och fortsätter vidare västerut, förbi S:t Görans kyrkoruin. S:t Göran var de spetälskas skyddshelgon, och hans kyrka med tillhörande sjukhus för spetälska placerades utanför ringmuren på grund av smittrisken. Kyrkan övergavs på mitten av 1500-talet.
Vi fortsätter vidare nerför backen och passerar Visbys nuvarande sjukhus, Visby lasarett eller Lassis i folkmun. Första lasarettet på platsen stod klart 1903, och då flyttades patienterna från det gamla hospitalet vid Helge And med häst och vagn. Lasarettet byggdes om och till under 1930-, 1950- och 1960-talen och under 1990-talet gjordes den stora omdaningen som resulterade i dagens lasarett.
Nu går vi en knapp kilometer norrut längs Strandpromenaden, längs det ständigt skiftande havet. En dag kan det vara spegelblankt med kristallklart vatten, en annan piskar stormvindar vattnet grått och sköljer upp vågorna långt över promenaden.
Vid Norderstrands badplats lämnar vi strandpromenaden och följer grusgången genom Novi resort tillbaka till Galgbergets naturreservat och Trojaborgen där vi började.
Jag hoppas du haft en fin tur, och att du sett eller lärt dig något nytt. Har du någon synpunkt eller något roligt att berätta om något längs den här sträckan så dela gärna med dig i kommentarsfältet nedanför kartan!
/Anna
Vardagstur: Galgbergsturen
4,5 km lång. Asfalt, grus, 1 km längs en slingrande bergsstig (alternativ väg finns). Gatubelysning saknas på större delen av turen.