Två naturreservat, två kalkbrott, en skeppssättning, ett konsekrationskors, fika och lunch, frisk luft och vintervilande natur i trevligt sällskap – allt detta hinns med på denna 12 km vardagstur sista fredagen i december.
Vi börjar vid VOK-stugan och följer elljusslingan norrut en knapp kilometer, sen tar vi oss ut på asfaltsvägen och över Dalhemsvägen till hörnet av Ölbäcks naturreservat. Det har regnat i flera dagar men idag säger prognosen sol och moln. Och det stämmer – härlig blå himmel norrut men en rejäl molnfront söderut som solen gömmer sig bakom nästan hela dagen…
Vi fortsätter på skogsvägen och stannar till för att lokalisera den skeppssättning som finns strax öster om vägen. Tur att jag har Riksantikvariets app Fornsök, för det är inte alltid helt enkelt att identifiera vilken övertorvad stensamling som är den vi söker.
150 m senare är det dags att klättra över stättan och följa stigen i ledningsgatan in i Ölbäcks naturresevat för att leta upp Herr Jörgens minneskors. I reservatets skötselplan kan man läsa:
”I reservatets norra del, nära kraftledningsgatan, finns ett vackert stenkors. Det restes 1336 till minne av Herr Jurgen, en präst från Endre, som enligt sägnen dödades av en örn när han rastade på denna plats. Korset är av en ovanlig typ och det enda på Gotland. Det saknar korsarmar och den genombrutna ringen överst bildar ett sk konsekrationskors. Det består egentligen av ett grekiskt kors inskrivet i en cirkel. Man kan beskriva det som ett hjul med fyra ekrar, vilket är en urgammal solsymbol.”
Ibland när jag skriver om någonting intressant och försöker hitta fakta leder det mig iväg på en lång klick-kedja genom internätet. Denna gången blev det olika sorters kors:
- Konsekrationskors – målas på väggarna i en katolsk kyrka vid konsekrationen, dvs då den invigs. Kallas också invigelsekors.
- Grekiskt kors – ett kors där alla armarna är lika långa.
- Hjulkors eller ringkors – ett kors med lika långa armar i en cirkel. Förekommer i många kulturer redan från bronsåldern och då den tros symboliseras solen kallas det logiskt nog solkors.
Det likarmade korset med breda utsvängda armar verkar ha många namn, bland annat Sankt Georgskors efter Sankt Georg, som också hade många namn, t ex Sankt Göran, Riddar Örjan eller Sankt Jörgen.
Åter till vår tur. Vi går tillbaka till skogsvägen och fortsätter vidare norrut mot dagens första stenbrott. Flygkartan från 1960-talet visar bara orörd skog i området, men den från 1975 visar att man börjat bryta något, och idag är det ett ganska stort brott. Det finns ett asfaltverk i nordvästra hörnet men vet inte om det fortfarande bryts något, det är ganska grönt och frodigt och det verkar vara en bmx-bana eller liknande som slingrar sig genom brottet.
Vi stannar till för dagens första fika – elvakaffi! – vid skogsvägens slut, där det finns en rejäl betongbalk att sitta på. Solen kikar fram genom en reva i molnen och lyser på oss, det är vindskyddat här och vi får en fin paus.
Sen går vi vidare västerut längs brottets kant och tar oss till en annan skogsväg som löper söderut till Ölbäck, där vi fortsätter på en stig genom ljungen längs naturreservatets gräns tills vi korsar Dalhemsvägen till den grusrygg där värdshuset Ölbäck fanns fram till början av 1900-talet. Resenärer till och från Visby stannade till här för att förfriska sig, och man kan ju undra hur Herr Jörgens öde hade blivit om han stannat här för att rasta istället för en halv kilometer härifrån? (Om det nu fanns ett värdshus här på 1300-talet.)
Idag finns det inga synliga spår av värdshuset, förutom en del förvildade fruktträd och trädgårdsblommor. Istället finns det en liten parkering här (oskyltad från Dalhemsvägen) och ett fikabord, alldeles lagom för en lunchpaus!
Mätta och med ny energi går vi söderut på skogsvägen genom naturreservatet. Det är röjt längs vägen, men tack och lov är de höga träden en bit in kvar och känslan av att gå i en skogs-pelarsal infinner sig där. En knapp minut eller så, sen kommer vi ut på hällmark igen. Någonstans här lämnar vi Ölbäck och kommer in i naturreservatet Stora Vede. Det här reservatet är så nytt så det finns inga gränsmarkeringar och inga informationsskyltar.
Vi korsar den gamla järnvägsbanken för spåret mellan Visby och Roma, och går vidare till Follingbo kalkbrott. Här har någon roat sig med att skjuta raketer, och helt struntat i att städa upp efter sig så det ligger skräp och raketrester överallt. Trist.
Vi rundar kalkbrottet i snålblåsten och går in i skogen där vi följer en smal skogsväg sydväst i lite drygt 1,5 km. Det får bli en liten detour för att undvika ett rejält översvämmat område, men när vi skymtar ett villaområde genom träden svänger vi vänster och går lite drygt en halv kilometer till för att komma till dagens andra fikaplats – ett picknickbord vid kanten av ett namnlöst litet myrområde.
Picknickbordet har sett sina bästa dagar, men det håller för oss när vi stärker oss med varm choklad inför sista rycket tillbaka till VOK-stugan.
Sista rycket, det är två kilometers vandring längs det gula spåret som slingrar sig upp och ner genom den småkuperade skogen. Vi är tillbaka vid VOK-stugan strax efter kl 14, efter fyra timmars fin vandring i den vintervilande naturen här i Follingboskogen. En härlig början på dagen och nyårshelgen! 🙂
Det här området är väldigt trevligt att vandra i året runt, och vi har varit här många gånger tidigare – gärna läs mer om våra tidigare turer 🙂
/Anna, 30 december 2022
Om vår tur
12 km vandring på skogsväg & stig. Två kalkbrott, två naturreservat, skog & hällmark. Flera fina fikaplatser. Toalett vid VOK-stugan.