Södra Hällarna, det kommunala naturreservatet söder om Visby, är lättillgängligt och populärt och man får räkna med att dela det med andra flanörer, cyklister, lekande barn, skällande hundar och doften av tändvätska och grillad korv från någon av de många grillplatserna.
Ett virrvarr av stigar genomkorsar området och det går lätt att snickra ihop en egen tur av önskad längd. Men det finns också tre markerade stigar, och idag ska vi ta oss an den grönmarkerade Silurstigen på 2,5 km.
”En omväxlande stig som passerar flera exotiska naturtyper. Upplev savannliknande alvar, karg hällmarksskog och murgrönedjungel och en hemlig strand.”
Informationsskylt
Vet inte riktigt om jag håller med om ”exotiska” som ju betyder främmande, från fjärran land, från det inhemska starkt avstickande, särskilt som info-skylten också säger att ”På Södra hällarna finns de flesta av Gotlands karakteristiska naturtyper”. Högst normala naturtyper för Gotland, alltså 🙂
Stigen utgår från parkeringen vid den södra entrén. De gamla bunkrarna här är ett av många spår av områdets historia som militärt övningsfält under en stor del av 1900-talet.
Stigen är till en början väl skyltad, leder oss nordväst över de öppna alvarmarkerna och efter en halv kilometer når vi klintkanten. Nu är det tur jag studerade kartan på informationsskylten och tog ett foto av den så vi faktiskt har koll på att vi ska göra en tvär sväng söderut här. Översta vägvisarpilen för Silurstigen mot Murgröneskogen har nämligen fallit bort, det finns bara ett fäste kvar, och det är inte helt lätt att fatta att man ska svänga vänster här.
Vi lämnar det öppna landskapet och går igenom snårig skog över hällmark med djupa karstsprickor. Sprickorna bildas av regnvatten som samlas i små hål och sprickor i berggrunden, och koldioxiden i regnvattnet reagerar med och löser upp kalkstenen så sprickorna vidgas och fördjupas. Tar några århundraden.
Några hundra meter senare når vi Kneippbyns stängsel och ännu en något bedagad skylt, vars stolpe vilar mot stängslet. Här finns en bänk att pausa på men vi stannar inte utan tar oss vidare neråt, in i Murgrönedjungeln.
Det har regnat ganska mycket den senaste tiden, vilket märks framför allt på mängden vatten som tränger upp ur berggrunden och rinner neråt längs stigen. Tidvis är det som att gå vid en bäck.
Stigen gör sedan en tvär sväng norrut, och det är inte svårt att förstå varför detta område kallas Murgröneskogen. Hedera helix flätar ihop slingrande grenar och klär in mark, träd och buskar med sina karakteristiska flikiga, mörkt gröna blad.
Här finns också en grillplats och en trappa som leder ner till klapperstensstranden.
Stigen fortsätter norrut och strax kommer man ut på ett öppnare område. Sommartid kan det vara helt översållat av blåeld här. Stora skyltar varnar vandraren för rasrisk vid klintkanten och avråder från att gå alltför nära. Vi lyder rådet och håller oss på betryggande avstånd.
Här syns områdets trappstegsformiga klintgeologi tydligt, med de tre platåerna på olika nivåer. Snart ser vi ännu en grillplats och flera bänkar och bord där den trötte vandraren kan ta en paus och beundra utsikten. Men vi följer vår grönmarkerade Silurstig och tar oss uppför trapporna, med en liten avstickare till det rejält forsande vattenfallet.
Väl uppe på topp-platån konsulterar vi kartan igen, och följer den breda, grusade gången sydost tills vi kommer till resterna av Högklintsvägens tidigare sträckning. Här finns en stigmarkör som tydligt talar om att vi ska svänga in på asfaltsvägen.
300 m senare är det dags att lämna asfalten och ta grusvägen tillbaka mot bunkrarna dör vi började. Håll utkik efter slipsträdet en bit till höger om stigen – de blekta resterna av en konstinstallation för några år sedan (tror jag).
Silurstigen var drugt 2,5 km lång och gick som utlovat genom många olika typer av geologi och natur. Den är lättvandrad och nästan helt plan, med undantag för vid Murgröneskogen och Vattenfallet då man ska ta sig upp eller ner för klinten, en höjdskillnad på ca 25 meter.
Stigen finns med på Naturkartan, men det finns ingen mer information, karta eller stigens informations-skyltar, varken där eller på Region Gotlands webbplats. Utan ett foto av kartan på informationsskylten vid entrén hade det varit svårt att följa stigen, stigmarkörerna var få och flera av de vita pilskyltarna med text har försvunnit. Men om man inte är som jag och absolut SKA följa den markerade stigen är det nog inget större problem, det är ett vackert, tillgängligt område med många stigmöjligheter och ingen risk att gå helt vilse.
/Anna, 5 november 2022
Om vår tur
Vi vandrar 2,5 km på Silurstigen genom olika typer av karakteristisk gotländsk geologi och natur. Många bänkar och eldplatser. Fin utsikt. Mestadels plant men ett par branta partier, delvis med trappor.