Jag har aldrig förr vandrat en led där man uppmanas att kolla vattenståndet innan man ger sig iväg, men så är det på Vägumeviken-leden. Om det är högre än 5 cm finns det risk att delar av leden ligger under vatten, och idag visar Sjöfartsverkets web-app att det är 22 cm över MVY (medelvattenytan), eller 28 cm över RH 2000 (Rikets höjdsystem). Det blir en av de alternativa vägarna eller risk för blöta fötter, alltså.
Vägumeviken-leden är anlagd av föreningen Vägumevikens vänner. Den är 10 km lång och går längs viken från Asunden till Lännahamnen i norra Slite. Det är inte en rundslinga så vi planerar en kombination av vandring och cykling för att ta oss både fram och tillbaka.
Men först, när vi ändå är på Asunden blir det givetvis ett besök bland raukarna. Raukfältet har länge varit skyddad natur och hela ön ingår numera i det stora Slite skärgårds-naturreservatet.
Den militära närvaron med kanoner är sedan länge nedmonterad, men det finns vissa spår kvar. T ex det näs som Fortifikationsverket anlade 1975 med en grusväg från fastlands-Gotland som gör det så mycket lättare att besöka ön. Där vägen ansluter till Asunden finns en liten parkeringsplats, en info-tavla med karta över leden och länk till vattenstånds-kollen, och ett fikabord.
Leden startar vid parkeringen och följer grusvägen till fastlandet. Efter drygt en km viker leden av och svänger väster in i den kustnära strandskogen. Här går det inte att cykla, men man kan med lite vilja leda cyklarna längs den smala stigen genom gräs och snår.
Tumme upp för att den tidigare otillgängliga stigen märkts upp och röjts fram en del. Förhoppningsvis kommer den att trampas upp mer och hållas öppen av vandrare.
En km senare når vi Barläst med kalkugn och kalklador där kalk från brottet i Hide brändes och skeppades ut. Verksamheten pågick i över tvåhundra år men lades ner 1907. Numera är det trevligt att bada från den gamla kajen, det finns en eldplats och flera fikabord, och vid parkeringen finns ett torrdass. En fin plats för ett besök.
Efter Barläst följer leden grusvägen norrut. Till vänster om oss har vi Vägumevikens vassbeväxta strandlinje, bruten av träbryggor med förtöjda småbåtar och klippta gräsplättar med grillar, bord och bänkar.
Det är såklart ägarna av husen längs vägens andra sida som uppfört bryggorna och möblerat sina bryggplatser med bekvämligheter. Vill man göra allemansrätt får man tillfälligt använda bryggor utanför tomtmark, och hade det varit akut fikaläge kanske vi skulle satt oss på en brygga eller ledig bänk längs havet. Utan att störa eller förstöra och givetvis tar vi med oss eventuellt skräp.
I vikens inre del är strandängen stängslad för betande djur. Det finns flera stättor så man kan ta sig in men avsaknad av stig på insidan och närvaron av kor och kalvar gör att vi fortsätter längs grusvägen. Vid avtagsvägen mot Stora Hammars undersöker vi den första möjligheten att lämna grusvägen och vandra på strandängarna längs viken.
Jag har hört att det går att gena över viken på torrlagd sandbotten då vattenståndet är riktigt lågt. Det kan vi inte göra idag – de där 22 cm vattenstånd märks av och det kippar lite lätt när vi går på gräset. Vi vänder tillbaka och fortsätter på bilvägen fram till nästa ”entré” vid Pavals gård.
Vägumeviken-leden får här sällskap av den nya sträckningen för S:t Olofsleden, pilgrimsleden från S:t Olofsholm till Visby. För några år sedan vandrade vi längs den ursprungliga sträckningen, och det var definitivt inte kul att gå långa sträckor längs högtrafikerade 70-vägar så jag ser fram emot att vandra denna del längs strandängar och åkervägar med bara lamm och kor som sällskap.
Landskapet var mer öppet förr då skogen höggs ner för bränsle till kalkbränningen. Då kunde man enligt uppgift se gårdarna från havet, och det sägs att en stor tall sparats för att använda som inseglingsmärke. Idag är det en bred remsa skog mellan väg och hav som skyddar mot väder och vind och havsutsikt.
Stigen/vägen är klippt och hagarna är betade så det går lätt att ta sig fram, men även här märker vi av vattenståndet.
Det är i alla fall inte så blött som då vi vandrade här för ett par år sedan.
Leden leder oss längs grus- och åkerväg genom hagar och skogsdungar runt viken men inte ut på Skärsudden. Jag gör en mental notering (igen) att utforska denna udde vid ett annat tillfälle. Och komma ihåg att kolla vattenståndet först.
Lite senare svänger leden av från åkervägen och går söderut i hagen längs en skogsremsa. Är det alltför blött eller stora djur i vägen kan man istället fortsätta några meter till, rakt fram över färisten och sen svänga söderut på grusvägen.
Vi passerar snabbt över grusvägen och in i en annan hage.
Idag är det tomt på djur och ingen verksamhet som pågår. Sist vi var här var hagen full av lamm med en border collie som vallhund, och någon form av skogsarbete pågick för fullt. Då tog vi en vid runda på bra avstånd från både lamm och traktorer, idag vi tar vi sikte på nästa ledmarkör och genaste vägen dit.
Vi passerar några skogsdungar och når en öppen grind, där S:t Olofsleden avviker. Vi kommer att passera denna grind från andra hållet, då vi kommer cyklandes på väg tillbaka. Men nu studerar vi de lappar som finns uppsatta på stolparna och följer Vägumeviken-leden söderut.
Leden är inte lämpad för cyklar efter denna punkt. Rejäla spänger har monterats över de diken som leder vatten ut i viken, men stigen är verkligen inte cykelvänlig. Idag är det ändå relativt torrt och jag tar mig fram utan problem i vanliga gympaskor, men sist vi var här var det riktigt blött och krävde kängor eller stövlar.
Efter knappt 400 m når vi stättan det talades om tidigare, inga problem för fotgängare att passera.
Liksom på andra sidan viken finns det bryggor, bord och bänkar utanför den radda med hus som ligger lite fridfullt undanskymt bakom en träd- och buskridå. Leden går över strandängen längs träden, en bra bit utanför tomtgränserna enligt Lantmäteriets webb-app Min Karta, och det finns inget behov av att gena över tomterna.
Vi börjar bli hungriga, men de bänkar och bord som finns känns för privata att slå sig ner vid, även om de står utanför de egentliga tomterna, så vi fortsätter en bit till. Det kanske kommer dedikerade led-fikabord likt Östkustleden så småningom – en del av nöjet med att vandra är ju att ta en fika i fina omgivningar.
Husen är passerade efter några hundra meter, och sen dyker leden in på en skogsstig som tar oss knappt 1,5 km genom varierande skog. Ibland med havskontakt, ibland inte.
Stigen mynnar ut vid Norra piren, det område där diverse massor från cementproduktionen i Slite deponerats under 50-, 60- och 70-talet. Här finns också resterna av en eldplats, men den är kraftigt övervuxen och inbjuder inte till en lunch-sittning.
Istället går vi vidare halvannan km till, och hittar en glänta vid havet med ett litet skjul, några uppdragna båtar och en brygga. Här stannar vi till och äter vår medhavda lunch.
Nu har vi drygt en halv km kvar på grus- och sen asfaltsväg till ledslutet vid Lännahamnen.
Vid hamnen finns det en info-skylt med karta, länk till vattenstånd, och information om leden. Det finns också flera bänkar och fikabord. Södra piren här är för övrigt också byggt av massor från mineralindustrin.
Jag gillar att det finns möjligheter att anpassa turen efter vattenståndet, och att det finns stadiga stättor och färister så man enkelt tar sig in och ut i hagarna. Det var också rejäla spänger över de diken som passerades. Jag hoppas skogsstigarna kommer att röjas regelbundet, och trampas upp av många vandrare så de hålls framkomliga. Ledmarkeringen var generellt bra med många markörer så man inte behövde karta för att orientera sig. Det vore kul om det kom markerade avstickare ner på Skärsudden och den andra namnlösa (?) udden, och gärna ett fikabord eller två vid fina fikaplatser just inne i viken.
Summa sumarum en trevlig tur 🙂
Nu återstår bara att ta oss tillbaka på cykel längs grus- och asfaltsvägar.
/Anna, 15 augusti 2025
Om vår tur
Vi vandrar Vägumeviken-leden 10 km från Asunden till Lännahamnen i Slite. Cyklar tillbaka längs bland annat Gotlandsleden och cyklingsbara delar av Vägumeviken-leden. Fikabord vid Asunden, Barläst och vid Länna.