Vallhagar är ett stort fornlämningsområde i Fröjel som länge stått på vår att besöka-lista utan vi har lyckats komma till skott. Men denna kylslagna lördag i mitten på september händer det!
Det finns en liten parkering mitt i skogen, med två vandringsleder som utgår därifrån; en längre runt en stor del av området och en lite kortare inne i själva Vallhagar. Vi börjar med den längre, som följer gamla och riktigt gamla vägar bland fornlämningar och dagens åkrar och fält.
Vi går mellan vastarna som kantar Alstäde körkväg, en minst 400 år gammal väg då den finns med på kartor från 1600-talet, och vi lämnar strax skogen och går ut mellan öppna fält.
Efter lite drygt en kilometer lämnar vi Alstäde körkväg och svänger in på Gasskveiar (gårdsvägen), en bit genom en skogsdunge och sedan ut mellan fält och hagar igen.
Efter ytterligare drygt en kilometer kommer vi fram till en asfaltsväg. Hundra meter på denna, sen svänger vi västerut in mellan en lada och några hus, in på Kaupes körkväg mellan åkrar och fält.
Kaupe körkväg är lång, rak och kantad av en allé där alla träden har varsin fågelholk.
Det är inte bara fåglar som bor i träden – en del (alla?) har även huserat någon insekt som grävt gångar under barken.
När vi närmar oss det inhägnade husgrundsområdet Vallhagar igen förändrar landskapet karaktär, de öppna fälten ersätts av skogsmark med höga tallar och roströda ormbunkar.
En smal stig slingrar sig fram mellan meterhöga ormbunkar i ungefär femhundra meter, sen kommer vi ut på en skogsväg bredvid ett överväxt kalhygge vid det som kallas Sprängkullhagen, och en ganska fin utsikt österut över de sluttande fälten.
Två-trehundra meter senare kommer vi till ännu en smal stig som viker av från skogsvägen in bland snår och ormbunkar, och snart är vi framme vid Sälle gravfält med hundratals stensatta gravar – inga rösen utan mer platta och något vi inte sett tidigare – hjulkorsgravar.
Precis som vid Trullhalsars gravfält är det lugnt, stillsamt med en nästan sakral, andäktig känsla när man går här bland tallarna och undrar vem som begravts här – 400-200 år f Kr – och hur de levt.
Informationen på länsstyrelsens hemsida anger att det ska vara en parkering här, men det var nog längesedan någon körde bil hit.
Vi går längs vägen som leder västerut från området, rekar på kartan och väljer sen att svänga söderut för en liten extra tur i området – det är skönt i skogen som ger oss lä från dagens kyliga vindar.
Sojdet – gotländska för tjärdal – tändes senast 1994 enligt info-skylten på hyddan, men det ”blev en misslyckad bränning, då allt brann upp”.
Vi passerar grinden och inser att vi varit här förut! I somras körde vi på asfaltsvägen söder om Vallhagar, och svängde in på just denna grusväg då vi såg skylten ”Gravfält 700m” som pekade in hit. Vi svängde glatt av, och möttes av en bil på väg på andra hållet – efter mycket krångel och manövrerande lyckades vi passera varandra och slapp backa tillbaka, bara för att mötas av en grind med en massa nyfikna lamm. (Den andra bilens förare var lammägaren, som hade skött om lammen.)
Men vill man kan man nog öppna grinden och köra till parkeringsplatsen vid Sälle – se bara till att inga lamm smiter ut!
Vi går istället ut till den asfaltsväg vi körde på i somras, svänger höger och lokaliserar den stig som enligt Lantmäteriet ska finnas knappt 150 meter västerut.
Det finns faktiskt spår av en stig som dock är rejält övervuxen. Men vi traskar glatt in ändå, sämre stigar har vi gått på.
Vi tar oss fram längs ”stigen” i en dryg kilometer, sen svänger vi av till höger på en skogsväg som också börjar bli rätt övervuxen, och efter ytterligare ungefär en kilometer är vi tillbaka på skogsvägen vid Vallhagar, där vi följer bandtunet nordost tillbaka till parkeringen.
Vid parkeringen slår vi oss ner vid fikabordet och plockar fram vår medhavda fika – kaffe och Hobnobs.
Vår tur har varit ungefär 8,5 km hittills, men då vi sitter och fikar kommer solen fram och värmer på, så när vi fikat klart tar vi en tur i det inhägnade husgrundsområdet också.
Vi följer fästingråden och håller oss på den upptrampade stigen genom områdets höga gräs.
Promenadslingan är inte lång, bara drygt en kilometer, och vi har snart vänt och är på väg tillbaka igen.
Vandringsturen runt området (utan en avstickare till Sälle gravfält) är riktigt fin där den går längs gamla vägar mellan fält och hagar. Det är trevligt att (mestadels) kunna gå bredvid varandra och prata lite under vandringen. Leden var också väl skyltad och vi funderade aldrig på vart vi skulle gå, och vi hade inte behövt fota kartan på infotavlan vid ledstarten. Det fanns inga foldrar kvar i brevlådan vid start, men den finns i digital form hos Länsstyrelsen.
Avstickaren till gravfältet var också fin, något övervuxen som sagt, men med fina vyer och ett riktigt fascinerande gravfält.
Tyvärr förstår vi varför det varnas så för fästingar, trots heltäckande kläder är det fyra-fem fästingar som lyckats krypa inunder kläderna och bita sig fast. Nästa gång får det bli fästingspray också!
/Anna, 18 september 2021
Om vår tur
Längd 9,5 km, varav den markerade långa leden är 4,5 km och stigen runt husgrundsområdet är drygt 1 km. Fikabord vid parkeringen (ledstarten). Obs! Mycket fästingar i området.