Vandringen börjar vid Visby Järnvägsstation som uppfördes 1878 för att serva den nya järnväg som fraktade både passagerare och jordbruksprodukter till Visby från Hemse via Roma.
Under de kommande årtiondena byggdes järnvägen ut med linjer till Klintehamn, Havdhem, Burgsvik, Ronehamn, Slite, Lärbro och Hallvards. Det fanns även särskilda industrilinjer inom Visby till bland annat Kopparsviks cementfabrik och andelsslakteriet i kvarteret Fiskmåsen. Många av linjerna kämpade med för att få ekonomin att gå ihop i konkurrens med begynnande privatbilism och lastbilstransporter. Efter ett uppsving under andra världskriget minskade trafiken i fredstid och 1947 förstatligades järnvägen på Gotland. Inte heller SJ kunde få ekonomi i verksamheten och 1960 gick de sista ordinarie tågen i trafik på den gotländska järnvägen.
Föreningen Gotlandståget har mycket information om de gotländska järnvägarna och driver en museijärnväg mellan Roma och Hesselby/Dalhem
Den blå stationsbyggnaden och perrongen finns kvar, och på tomten finns numera Blå stations skulpturpark med ett tiotal konstverk i metall och sten.
Vi tar gång- och cykelvägen under Solbergagatan och går söderut på Järnvägsgatan, förbi ÖoB. Väster om oss har vi villorna på Andersro, ett område som byggdes ut i samband med järnvägens etablering och villorna fick då samsas med affärer, pensionat, mindre industrier som charkuteri/slakteri, snickeri, saftfabrik och så klart alla byggnader för järnvägens behov.
Vi korsar Östra Hansegatan på övergångsstället och fortsätter in på gång- och cykelvägen. Nu går vi på vad som tidigare var järnvägens banvall, linjen från Visby till Roma och vidare. GC-vägen är bred och väl skyltad, men känns ändå lite hemlig och undangömd där den går mellan villatomternas bakgårdar, skyddade från insyn av höga häckar och plank.
400 meter senare korsar vi Säves väg och fortsätter förbi Wisbygymnasiet och Säveskolan.
Ombyggnaden av skolans undermåliga lokaler för några år sedan blev mycket uppmärksammad och nya Sävehuset tilldelades Byggnadsnämndens arkitekturpris 2018, Regionens interna miljöpris Ekokommunpriset 2019, och ett av Sveriges mest prestigefyllda pris för hållbart samhällsbyggande 2020; Årets miljöbyggnad, av Sweden Green Building Awards.
Nu är det dags att korsa Allégatan, och lämna både gatubelysning och asfalt bakom oss. Vi går på den grusade gång- och cykelväg som fortsätter österut i järnvägens sträckning, bakom villorna på Furulund, i kanten av grönområdet som tidigare huserade övningsområdet för Gotlands Artilleriregemente, A7.
Regementet har rötterna i Finska kriget 1808-1809 när Ryssland anföll Finland, då en del av Sverige. Kriget fördes mestadels i Finland, men den 22 april 1808 anfölls även Gotland. En invasionsstyrka på 1800 ryssar landsteg i Grötlingbo och marscherade mot Visby. Gotland hade inga trupper i beredskap och kapitulerade snart utan strid. Sveriges kung Gustav IV Adolf sände en svensk eskader på tio skepp och ett par tusen man till Gotland. Nu var det ryssarnas tur att kapitulera och den 18 maj lämnade de ön. Gotland förblev svenskt. Det gick värre för Finland som blev en del av det ryska imperiet ända fram till sin självständighet 1917.
Efter denna avvärjda invasion bildades Gotlands nationalbeväring, Sveriges första värnpliktsförsvar. Regementet A7 bildades 1887 då beväringsartilleriet avskildes som ett självständigt förband och fanns här på Gotland i över hundra år tills det avvecklades 2000. Byggnader och mark såldes och exploateras nu för civila ändamål.
Vi går längs fältet en halv kilometer, förbi Krookska dungen, och sen svänger vi norrut och följer gången över fältet fram till Stora Törnekvior, en av de äldsta vägarna in till Visby. ”Wäg till Follingboe, kallas Tune qwia” står det på en karta från 1697 men vägen har troligen funnits i många hundra år innan dess.
Arkeologiska fynd på A7-området har dateras från så långt tillbaka som stenåldern (alltså mer än 7 000 år gamla), men de tidigaste säkra spåren av att det bott människor här – härdar och stolphål från byggnader vid det som kallades Tuna-gården på nuvarande kvarteret Adjutanten och Sergeanten – är daterade till bronsålder, 1 500 – 500 f Kr. Gården eller boplatsen användes långt in på tidig medeltid, och undersökningarna visar att det var en välmående gård – svärd, yxor, utrustning för dragdjur, romerska silvermynt, keramik, rester av spannmål och brödbakning, med mera, hade en exklusiv standard och tydde på att man hade fester och stora sammankomster här.
Tune/tuna är ett betydelsefullt för-/efterled i ortsnamnsforskningen och det är kopplat till betydelsefulla platser med viktiga samhällsfunktioner. Arkeologernas teori är nu att det var här vid Tunagården, med sin fungerande administration och organisation, som staden Visby har sitt ursprung. Nu finns inga synliga spår kvar av boplatsen.
Regionen, Länsstyrelsen och Gotlands Museum har gett ut en digital skrift om arkeologin på A7-området, läs den gärna!
Vi korsar nu Stora Törnekvior och fortsätter rakt fram på Ada Blocks gata, en av områdets tre gator som fått namn efter några av öns berömda kvinnor:
- Ada Block, apotekare med en fil kand i farmaci. Ada köpte in och renoverade flera äldre byggnader på ön, bland annat 1700-talsgården Petes i Hablingbo, som hon sen donerade till Gotlands Fornvänner
- Wilhelmina Skogh, född i Rute och en tidig entreprenör inom hotell- & turistbranschen i Sverige. Hon var bland annat vd för Grand Hôtel i Stockholm i början på 1900-talet och drev på införande av ny teknik i sina hotell, t ex privata telefonlinjer, centralvärme och elektricitet. Och så såg hon till att hennes restauranger serverade mer grönsaker!
- Greta Arwidsson, Sveriges första kvinnliga professor i arkeologi och verksam som landsantikvarie på Gotland tillika föreståndare för Gotlands fornsal.
Efter hundra meter på Ada Blocks gata svänger vi nordost in på grönområdet mellan de nybyggda husen. En grusgång slingrar sig fram mellan kvarteren, vars hus har byggts av olika entreprenörer med lite olika utseende. För den oinvigde (mig) har de ungefär samma formspråk, och ungefär samma färgpalett med olika nyanser av grått. Trygghetsboendet vid Allégatan är det som sticker ut mest med sin mörkt blågrå och körsbärsröda fasad.
Grönområdet – Honnörsparken – är Gotlands största park och tilldelades Region Gotlands arkitekturpris 2022. I norra änden finns en stor lekpark, där ett av de gamla kulfången från tiden som militärt övningsområde sparats som en graffittivägg.
De hus som vetter mot parken har exponerade balkonger och altaner med fri insyn mot utemöblerna i konstrotting och grillar under regnskydd. De som bor där har försökt skärma av med olika men ändå lika plank eller blomlådor eller nyplanterade häckar. Det ska bli intressant att se hur området ser ut om några år då träd och buskar hunnit växa till sig och invånarna haft tid att sätta sin egen prägel på sina boenden.
Vid Allégatan följer vi gång- och cykelvägen ett par hundra meter nordväst till rondellen, där vi svänger in på Artillerigatan. Till höger om oss har vi den grå betong- och glaslåda som huserar Riksutställningar och Riksantikvarieämbetet. Jag ska vara ärlig och erkänna att jag – inflyttad gotlänning sen 2011 – trodde att byggnaden var från 70-talet. Men nej, den uppfördes 2008, ritad av Johan Celsing och nominerades samma år till Kasper Salin-priset, Sveriges finaste arkitekturpris. Den vann inte, det gjorde Kalmar konstmuseum. Men ändå. Plötsligt ser jag på byggnaden med andra ögon.
Vi går vidare förbi pampiga träd och och pampiga byggnader i rött tegel där civila verksamheter tagit över efter den militära, och korsar Östra Hansegatan. På ena sidan har vi Östra Kyrkogården, och lite längre söderut även Södra Kyrkogården. Här fanns tidigare ett gravfält från yngre delen av järnåldern. Dessa gamla gravar grävdes ut och togs bort för att göra plats för nya då kyrkogårdarna uppfördes på 1870-talet.
På andra sidan har vi ruinerna av Gotlands enda nunnekloster – det medeltida Cistercienserklostret Mons Solis (Solberga kloster) där 15 nunnor levde tillsammans med noviser, leksystrar och -bröder som skötte det praktiska. Norr om klostret fanns klosterkyrkogården, med massgravarna från slaget om Visby 1361 som grävdes ut under 1900-talets första årtionden. Valdemarskorset, ett medeltida ringkors av sten, restes som minne av dessa slagna bondesoldater.
Gotlands Museum har en bra och tankeväckande utställning om denna tid – 1361, striden om Gotland – besök den gärna!
Det finns också ett kors av trä på området – jag undrar om det är rest för att markera slutpunkten på den gotländska S:t Olavsleden – det finns nämligen ett likadant vid S:t Olofsholm där den börjar.
Vi går vidare och passerar den stora vita byggnad som huserar Lantmäteriet, Gotlands Tingsrätt och Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Här är ännu ett hus som jag placerade i helt fel årtionde – till och med helt fel århundrade. Det påminner mycket om fd Landsarkivet (numera Hotell Slottsbacken) som är uppfört någon gång i slutet på 1700-talet, men Lantmäteriets m fl:s byggnad är från 1961… Men till mitt försvar är det faktiskt också ett byggnadsminne med sin exteriör väl anpassad till den gotländska byggnadstraditionen!
Nu återstår det bara för oss att korsa Solbergagatan, fortsätta längs gång- och cykelvägen mellan Gutavallen och cirkusplatsen, korsa Peder Hardings väg och ta oss de sista tvåhundra metrarna tillbaka till gamla järnvägsstationen.
Jag hoppas du haft en fin tur, och att du sett eller lärt dig något nytt. Har du någon synpunkt eller något roligt att berätta om något längs den här sträckan så dela gärna med dig i kommentarsfältet nedanför kartan!
/Anna
Vardagstur: A7-turen
4 km lång. Asfalt eller grus. Gatubelysning saknas på en del av turen så ta med en ficklampa om du går kvällstid.