Söndagens vardagstur går till Fleringe, där vi får ihop en fin rundtur längs stenkusten, genom skog och över hällmark. Längs vägen besöker vi tre sjöar, och har givetvis tid att både äta lunch och fika utomhus.
Vi börjar med att parkera vid Bläse kalkbruk och vandra norrut längs kusten.
Enligt uppgifter i Fornsök fanns det tidigare en skans där tipphögen nu är. Skansen – en vall 4-5 meter bred och 15 m lång – lär ha uppförts i december 1713 av 58 man som arbetade i fyra dagar och bestyckades med 6 kanoner. Dock tycker jag mig ana en viss tveksamhet hos upptecknaren till att så många kanoner verkligen fått plats… Bläse kalkbruk etablerades 1849 och skansen doldes så småningom under tippmassorna från många års kalkbränning. Numera finns här en trevlig restaurang och museum sommartid, och man kan ta stentåget in till själva kalkbrottet.
Men idag är det tyst och tomt här och det är vandring som gäller om man vill komma någonstans. Vi lämnar tipphögen, rundar några hus och kommer ner till stranden av sjön Trullträsk.
Det ligger ju nära till hands att tro att Trullträsk är en av de många trollsjöar, trollgölar och trolltjärnar som finns runt om i Sverige. Idag när solen bryter igenom molnen och lyser på det klara vattnet finns det dock inget trolskt John Bauerskt över sjön. Men det är vackert och trevligt att sitta här på den enkla bänk någon byggt upp. En varmare dag kanske man till och med kan svalka sig med ett dopp. Inte aktuellt idag.
Vi tar oss vidare längs en stig som följer sjöstranden, och när stigen upphör tar vi oss ut till stenstranden och den riktigt stora (Öster)sjön där vi blickar ut mot horisonten och oändligheten. Det blåser lätta nordostliga vindar men vi är i lä och det är skönt att vandra fram här och förundras över landskapet.
Vid Svarven/Svarvshuk reser sig berggrunden genom gruset i en utskjutande udde. Stigen går upp längs avgrunden, och jag ser till att hålla mig väl borta från kanten! Sen går det neråt igen, och vi kommer ut på de enormt breda böljorna av svallgrus vid Ajnes riv. Nästan inget växer här, bara någon enstaka tall lyckas klänga sig fast. Och ett extra envist lövträd (idag sans löv) som slagit ner sina bopålar ända ute vid vattnet.
När vi rundat Ajnesriv blir vi exponerade för vinden. Brr! Vi viker av och söker lä bland tallarna längs den knaggliga grusvägen. Som på beställning dyker det då upp en mjuk skogsväg som leder inåt land – så klart vi utforskar den! Vägen leder fram till en sjö, och jag får en tillfällig flashback till våra vandringar på Sörmlandsleden – kuperad tallskog, ljung, lingonris & sjö, saknas bara ett vindskydd!
Sjön har det tungvrickande namnet Alningshajdträsk (tidigare Alenshejdträsk), och vi klurar på vad det kan betyda. Träsk är ju sjö, hejd kan betyda hed, äng, öppen yta inom skogsmark, men vad är alning/alen? Medan vi funderar på det äter vi lunch – gulaschsoppa i medhavd mattermos.
Även längs denna sjö går det en relativt tydlig stig som vi sedan följer söderut. Vi behöver passera ett sankt område men det går utan större problem. Stigen är dessutom märkt med först orange plastband och sedan vita – måste vara en jaktstig eller nåt?
Så småningom kommer vi ut till Gaisthaid (vindpinad hed?) och sedan till Bläse kalkbrott. Det finns ett enkelt vindskydd med sittplatser och en eldplats vid brottets västra kant, men vi väljer den idag något mer vindskyddade östra sidan för vår tur.
Dock är det ganska blåsigt även här, så det blir ingen längre paus innan vi vandrar den sista biten på vår tur längs järnvägen från brottet till hamnen.
Vi fick ihop en riktigt fin tur en fin dag, och dessutom har det såtts ett frö till en kommande längre vandring från Kappelshamn till Fårösund…Blir nog ett återbesök snart!
/Anna, 10 mars 2024
Om vår tur
Vi vandrar en fin 10 km rundslinga längs stenkusten, genom skog och över hällmark. Stig, skogsväg, grusväg & museijärnväg. Hav, sjöar och kalkbrott.