Det kommer en rejäl regnskur under natten men vi sover gott i vårt lilla tält och morgonen gryr med en uppklarnande himmel. Vi äter frukost i lugn och ro med utsikt över den stilla sjön. Idag är vi verkligen helt ensamma här, vårt enda sällskap är fågelsången och trädens lätta susande.
Vid 10-tiden är vi redo att ge oss iväg på dagens vandring – andra delen av etapp 14 och vidare in på etapp 13 där planen är att övernatta vid något av vindskydden. Vi följer leden längs gamla skogsvägar, mjukt bevuxna och lättgångna, men nattens regnande har gjort stigarna leriga, och mossan på hällarna är hal.
När vi kämpat oss uppför Lövviksbergen är det dags för förmiddagskaffe, så vi packar upp campstolar och gasköket för att koka kaffe på bergskanten med utsikt över sjö och skog. Solen lyckas inte riktigt spräcka upp molntäcket, men det är ganska behagligt vandringsväder.
Bara några hundra meter senare finner vi en fin rastplats med picknickbord, men vi är ju nypausade så det blir inget stopp här. Och då vi kommer nerför bergknallen har vi också nått etappskylten och vandrar vidare in på etapp 13. Vi når strax en grusväg, och här finns det omtänksamt nog en rejäl tunna där vandrare kan slänga sitt skräp. Och det är också alldeles lagom för en lunchpaus – våra campstolar nyttjas ordentligt denna dag!
Leden slingrar sig upp och ner längs bergssidor och dalar och kommer sedan in i Lugnets naturreservat, som verkligen gör skäl för namnet där vi vandrar längs Kvarnsjöns sluttande, glest tallbevuxna strand.
Ungefär mitt reservatet når vi en enkel eldplats där det ser ut som någon tältat under natten – ett fyrkantigt område motsvarande ungefär ett tvåmanstält är något torrare än den omgivande marken. Det sluttar en del även här så det gäller att hitta rätt vinkel att sova i 🙂
Strax därefter finns det en kallkälla där vi fyller på våra vattenförråd. Idag har det inte gått åt lika mycket vatten som under gårdagens solgassande, men det känns tryggt att ha gott om schysst vatten.
Leden går sen uppför i drygt en kilometer till Fräkensjöberget (91 möh), där det finns ett utsiktstorn om man vill komma upp ytterligare någon höjdmeter.
Ganska väl dolt bakom klippkanten finns ett vindskydd, och då klockan hunnit bli kvart över två sätter vi oss där för att koka eftermiddagskaffe. Ett bra val, för regnet som hängt i luften de senaste timmarna börjar nu falla. Och fortsätter falla.
Vi ger oss ändå iväg då kaffet är uppdrucket och havrekexen uppätna – det känns lite för tidigt att stanna för kvällen redan. Ett beslut jag ångrar litegrann tio minuter senare då vi vandrar fram längs Fräkensjöns strand och regnet öser ner. Det droppar (rinner) från brättet på min keps som sticker ut från regnjackans huva och all grönskande växtlighet längs den slingrande stigen samlar vatten och gör att man blir blöt även från sidan. I mitt huvud vevar regn-sångerna igång. I’m never gonna stop the rain by complaining. På repeat. Och plötsligt är allt bra igen. Det är bara lite vatten.
Trettio minuter senare når vi en grusväg invid Holmsjön, och här finns ett dubbeldass för den nödige vandraren. Jag passar på att besöka huset när vi ändå är här, och sen stannar jag kvar i huset nästan en timme medan monsunregn och åska drar förbi över oss. Dörren öppen – det är ju ett torrdass så det finns en viss stickande lukt som behöver vädras ut.
Men allt har en ände, så också försommar-störtskurar, och efter sagda timme kan vi äntligen plaska vidare de sista tre kilometerna till Djupsjön. Väl framme där är vi tacksamma att det finns ett vindskydd att sova i – det finns några potentiella, horisontella tältplatser men allt är sjöblött just nu. Sen gillar jag ju också att sova i vindskydd, så det är dubbelt win!
Någon tidigare besökare har huggit ner en mindre gran och lagt i framkant av vindskyddet så den har klarat sig från den värsta vätan. Det är ju inte ok att hugga ner träd så här, men just nu är vi tacksamma att det fanns något trä att få fyr på överhuvudtaget så vi kan torka skor och kläder vid elden.
Nu är det skönt att byta till torra kläder, ta på sig torra strumpor och äta varm friluftsmat direkt ur påsen medan elden värmer gott. Dessa vindskydd är bäst tycker jag – lagom sitthöjd, lagom krypin-känsla men ändå öppet ut, en eldplats precis framför så man kan sitta under tak och värma sig. <3
Det blev ingen långtur idag, knappt 12 kilometer och enligt GPS:en totalt 280 höjdmeter upp och 320 ner. Trots regnet en fin tur – ut på tur, aldrig sur. Jag gillar särskilt att sitta vid den sprakande elden i det fallande mörkret och känna sig nöjd med dagens strapatser.
Sen kryper vi ner i sovsäckarna. Lyssnar på nattens ljud. Plaskande. Ylande. Brölande. Kvackande.
Och sen sover vi. Godnatt!
/Anna, 5 maj 2024
Om vår tur
Vi vandrar 12 km på Sörmlandsledens etapp 14 och 13.