Nattens regn har dragit förbi när vi lyfter ner cyklarna från bilen vid idrottsplatsen i blekingska Jämshög. Kaffepaket, havrekex och gaskök packas ner i cykelkorgarna. Skorna knyts, hjälmremmen klickas fast. Klapp-klapp på fickan – cykelnyckeln är med. En fot på trampan, den andra över ramen, och så är vi på rull.
Nu väntar sex mil cykling längs sjö och slätt, genom skog och samhällen, här i gränslandet mellan Blekinge och Skåne.
Gnistan som kickade igång detta äventyr var ett besök vid sjön Åsnen i början av sommaren. Med hyrda hojar på spikrak grusväg öppnades våra ögon för Banvallsleden, den 25 mil långa cykelleden från Halmstad till Karlshamn. Dagens tur på ett stickspår till huvudleden är ett Go/NoGo-test – kommer kropp och psyke att klara av massor av mil på cykelsadeln?
Sölvesborg–Olofström–Älmhults Järnväg öppnades för trafik 1901. Generalstabskartan från 1911 visar banans mjuka svep genom landskapet, och landsvägens kringelikrokar bredvid. Numera finns det en mycket större landsväg, och järnvägen är nedmonterad. Men just här sörjer vi inte det – det blev ju istället en fantastiskt fin cykelled!
Augustisolen värmer och den våta asfalten torkar snabbt upp. Det lutar svagt nedför mot kusten – knappt synligt för ögat, men lättsamt för benen. Trampandet går lätt, och jag växlar upp.
Fartvinden fläktar där vi susar fram genom landskapet. Öppna fält, klungor av småhus och skuggiga skogsdungar avlöser varandra. Vi rullar förbi det ensamma fikabordet mitt på bron över Holjeån, och sen är vi i Skåne.
Sibbarpsdalen med sina vidsträckta fält öppnar upp sig och vi passerar genom utkanten av Näsums lilla samhälle. I centrum finns det både livsmedelsbutik och restauranger för den som vill fylla på förråden.
Söder om Näsum balanserar banvallen på Ryssbergets branta västsluttning, hängandes längs Ivösjöns vikar. Flera fikabord med utsikt över vass eller vatten bjuder in till rast.
Efter tretton kilometers cykling når vi Barnakälla tunnel, Skånes första järnvägstunnel. Det sista tåget passerade här för fyrtio år sedan – nu tillhör tunneln cyklister och fotgängare. Sextiofem meter fuktigt mörker klibbar mot våra solvarma armar.
Strax efter tunneln svänger banvallen – och cykelvägen med den – mot Sölvesborg, medan vi tar av på en mindre väg. Väggruset är fuktigt och suger tag i däcken. Jag växlar upp och trampar på. Vid halv elva rullar vi in i Bromölla.
Vi missar att leden svänger skarpt höger och cyklar istället rakt fram, in till stadskärnan. Keramikindustrin har satt tydliga spår i samhället, och före detta fabriksbyggnader nyttjas numera som kulturcentrum. Men staden är ganska tom på folk och det känns lite öde, som att sommaren redan är över och alla attraktioner stuvats undan.
Dags för förmiddagskaffe, tänker vi. På något mysigt fik, hoppas vi. Bowlinghallen är tydligen också konditori, men ett gäng storrökare på uteserveringen avskräcker, så vi cyklar vidare. Några trafikomledningar senare hamnar vi på handelsområdet söder om stan – med 23 km i benen fick det till slut bli en fika på Ica:s parkering.
Banvallsledens stickspår når sin ändstation här i Bromölla, men eftersom infrastrukturen för cyklister är otroligt väl utbyggd är det inga problem att hitta en cykelvänlig rutt mot Sölvesborg.
Antingen är det fina asfalterade gång- och cykelvägar eller så är det en bred, väl märkt cykelfil längs en bilväg. Eller möjligen en mindre kvartersgata eller en lågt trafikerad, slingrande bilväg genom ett naturreservat.
Någonstans här passerar vi tillbaka in i Blekinge, och tio kilometer från Bromölla rullar vi in vi Sölvesborgs centrum vid inre hamnen.
Benen är fortfarande starka och energiska, och vi trampar vidare längs vattnet och ut på en av Europas längsta gång- och cykelbroar, den spektakulära Sölvesborgsbron över Sölvesborgsviken.
Sölvesborg känns mer levande än Bromöllas sömniga småstad. På gator och torg samsas flanörer och cyklister, barnfamiljer och pensionärer, boende och besökare. Men det är inte astjockt med folk, och inte alla uteserveringar är öppna, vilket förvånar mig. Det är ändå bara den 5 augusti, det måste väl ändå vara några veckor kvar av högsäsongen?
Doften av nystekt strömming sprider sig längs kajkanten och vi stannar till för lunch. Det blir sillamackor – så enkelt, och så gott. Solen glittrar i vikens vågor och vinden tar tag i våra servetter. De fladdrar iväg som små vita fåglar och vi får jaga efter dem.
Ett lugn och en närvaro infinner sig – så som det ofta gör efter lunch när man varit fysiskt aktiv hela förmiddagen.
Men till slut reser vi oss, sorterar undan skräpet efter oss, och letar upp Banvallsledens ändpunkt här i Sölvesborg. Passande nog är det vid järnvägsstationen.
Återfärden börjar med kullersten, vägarbeten och en rejäl uppförsbacke. Markörerna är få och inte där kartan säger att de borde vara.
Kuriosa: Både Blekingeleden och Skåneleden börjar här vid Sölvesborgs järnvägsstation, så man följa deras orange skyltning för en annan väg ut ur stan. Sträckan före E22 går alla tre leder parallellt, Banvallsleden fortsätter under motorvägen då vandringslederna svänger österut.
Benen kämpar med den långa, sega uppförsbacken. Jag växlar ner, och ner, och när mina sju växlar tagit slut och benen säger stopp kliver jag av och går.
Drygt en kilometer från start når vi en högpunkt – 52 meter över havet.
Jag kliver på cykeln igen och njuter av utförslutet. Vandringslederna lämnar oss, vi rullar under E22 och en halv kilometer därefter är vi tillbaka på äkta, stabil gammal banvall igen. Nattens regn är ett minne blott, solen gassar, och fartvinden fläktar skönt när vi susar fram mellan fält och hagar.
Lite senare passerar vi in i Skåne igen och nu börjar en lång, knappt synlig stigning längs Ryssbergets västra sida. Vid Paradisets rastplats på en liten parkering tar vi en vätske- och vilopaus för att vara lite schyssta mot ben och kropp – de har tagit oss långt och ska ta oss ännu längre.
Barnakälla tunnel väntar på oss med sitt svalkande mörker. Nu är vi på kända marker igen!
Vid halv tre når vi fikabordet vid Ivösjöns nordöstra hörn, och nu är det definitivt dags för eftermiddagsfika! Vi bär in bordet i halvskuggan vid strandkantens buskage, plockar fram gasköket och kokar kaffevatten. Havrekex och de kvarvarande, halvt mosade Ica-bullarna avnjuts i den gassande solen. För varmt, tycker jag. Nejdå, tycker andra.
De sista tio kilometerna avverkas i rask takt, och vår prov-cykeltur är över. Vi har cyklat 56 km på 6,5 timmar och det har gått alldeles förträffligt bra. Våra 7- respektive 8-växlade citybikes har rullat lätt och bra utan några haverier. Den gedigna och välskötta infrastrukturen för cykling har givetvis bidragit – större delen av sträckan har varit plan, lättcyklad asfalterad gång- och cykelväg.
Är resten av Banvallsleden lika bra som detta kommer vi att klara den galant. Go/NoGo-testet blev ett definitivt Go idag!
/Anna, 5 augusti 2025
Om vår tur
Vi cyklar 56 km på Banvallsleden och andra anslutande cykelleder i gränslandet mellan Skåne och Blekinge.