Vår vardagstur denna lördag har en antydan till ”Hitta din egen väg”-tema, men den börjar faktiskt med ett sökande efter någon annans väg – Sjögrens väg, som enligt Träskmyr naturreservats skötselplan av hävd förbundit myrens norra och södra sida vid näset mot Sillviden. På 1960-talet grävdes en kanal tvärs över myren från Kullshageån i väst mot utflödet i Vasteån i öst, vilket också tog bort möjligheten att ta sig fram längs Sjögrens väg.
Men då Träskmyr blev ett naturreservat i början på 80-talet beslöts att en spång eller enkel bro skulle anläggas över kanalen så att man återigen kunde vandra längs Sjögrens väg. Det är ju dock 20 30 mer än 40 år sedan (!), och den senaste flygbilden över området ger inget större hopp om att det faktiskt finns en spång, men vi måste ju kolla!
Träskmyrs nordvästra hörn, blå prick visar hur långt vi kom i vår jakt på Sjögrens väg. Den svartvita bilden är en flygbild från 1960, innan kanalen skar av stigen, vars sträckning syns som ett svart streck snett söderöver myren. Färgbilden är en modern flygbild, där man kan skönja stigens form, och kanalen i öst-västlig riktning (igenvuxen med ag), men det finns inget som tyder på en spång. Flygbilder från Lantmäteriets Min Karta.
Vi parkerar vid myrens utlopp i Vasteån. Sist vi var här besökte vi fågeltornet söderut, men idag ger oss direkt iväg norrut. Solen skiner, det är tyst och lugnt, vitsipporna blommar, och det är en skön skogsvandring. Efter ungefär en kilometer hittar vi en skogsväg som leder i rätt riktning – söderut ner mot myren igen. Tyvärr svänger den snart av åt fel håll, och vi får börja bana oss en egen väg genom skogen.
Det är snårigt men det är torrt i markerna, inga löv som spruckit ut och inga insekter som surrar, så vi tar oss fram ganska enkelt. När vi närmar oss myren blir det lite blötare i markerna, men inte värre än vad våra kängor kan tåla. Vi lokaliserar punkten där Sjögrens väg borde finnas, och kan lite besviket konstatera att Sjögrens väg faktiskt har gått hädan – vi ser dess stensatta grund som leder ut mot myren, men den är helt övervuxen med buskar och det finns inte en spång i sikte. Vi försöker ändå slåss mot buskaget, men det blir alldeles för blött och för djupt och vi tvingas vända om. Jaja, man kan inte lyckas alltid.
Vi trixar oss tillbaka till en riktig, befintlig skogsväg och fortsätter vår tur genom skogen och ett område med hus där det pågår vår-fixar-verksamhet, och sen svänger vi söderut igen vid Kullshage för att ta oss ner till Kullshageån. Förra gången vi var här gick vi runt hela myren på stigar och skogsvägar av varierande framkomlighet, och korsade Kullshageån söderifrån. Då orkade vi inte utforska mer, men det såg ut som att man skulle kunna vandra en bit längs ån, och det är det vi ska kolla idag! Men först, en fika i solskenet på bron.
Det går en tydlig stig åt båda hållen längs ån, och vi börjar med att gå mot själva myren – kanske det finns något spännande att se? Men nej, det blir mer och mer övervuxet och vi vänder tillbaka och går vidare västerut. Kullshageån är (med gotländska mått mätt) en bred å, grävd och spikrak med rejäla vallar längs sidorna. Samma skötselplan från 1981 som beskrev Sjögrens väg säger också att Kullshageån blir helt torrlagd sommartid. Det är svårt att tro när man ser så mycket vatten det är i den nu.
Vi tror att Kullshageån grävdes ur och rätades upp någon gång strax före förra sekelskiftet då ån har sitt nuvarande lopp på kartor från 1900, och därefter gjordes stora torrläggningar av de kringliggande myrarna. Vi går ungefär 2,5 km längs ån, och då passerar vi stängsel via 1 klättring och 1 stätta, två broar och en massa råmande kreatur på andra sidan ån men faktiskt inga på ”vår” sida (men det kan nog finnas emellanåt). Vi korsar ån på den tredje bron, strax efter vindkraftverken, då vi inte kommer längre utan att gå ut på en åker där en traktor håller på att harva jorden.
Så vi svänger norrut och går längs ängen och sen asfaltsvägen till Hangvar kyrka, där vi pausar vid picknickbordet och rekar på kartan vad som blir bästa vägen tillbaka. Vi vågar inte riktigt chansa på att vi kan ta oss tvärs över åkermark på samma sätt som skogsmark, så vi väljer att följa asfalts- och grusvägar tillbaka. Halvvägs tillbaka sätter vi oss på en stock vid vägkanten och dricker upp det sista av det medhavda kaffet.
En annorlunda vandring, men kul att se lite mer av socknen och kulturlandskapet. Dock tror jag inte att vi kommer att gå just denna tur fler gånger (även om vi skippar Sjögrens väg) – men det finns mycket annat att upptäcka runt Träskmyr, så det blir definitivt fler besök i området.
/Anna, 7 maj 2022
Om vår tur
15 km vandring. Obs! Snårigt & blött på delar av sträckan, stiglös mark, genom djurhagar, förbi åkrar & hagar med djur och maskiner. Var försiktig och håll koll om du vill gå här! Delvis asfalts- & grusvägar. Fikabord vid start & vid Hangvar kyrka.