Jag vet inte riktigt hur det har gått till men det har tydligen blivit en tradition att åka ner på Storsudret till Valborg och första maj för att campa, vandra och fota blommor. Kanske det är de vackra, lysande gula våradonisen som blommar nu som lockar, kanske det är att fina Körsbärsgården brukar öppna för säsongen denna helg och vi kan stanna där för fika eller lunch. Men en fin tradition ska man ju hålla fast vid, så vi ger oss iväg.
För att variera oss lite parkerar vi vid Kättelvik denna gång och vandrar söderut på Husryggs vittrade klint. Det må vara Valborg och vår på väg, men det är verkligen inte varmt. Vi huttrar i den kyliga sydvästliga vinden och drar upp huvorna ordentligt. I alla fall en av oss…
Efter knappt två kilometers vandring når vi fram till Marbadhuvud med sitt gamla värn högt över havet. Här finns det också många våradonis, vilket innebär att vi tar en paus för att krypa omkring och fota blommor.
Efter det är det lagom med paus för kaffe, som intas i lä av en stor sten.
Det finns några bilar på parkeringen vid Hoburgsgubben men de flesta andra besökare gör som vi, hukar lite och tar skydd från vinden. Idag blir det ingen tur på klipporna utan vi följer vägen ner mot den inhägnade klinten Hoburgen (inhägnad då det är ett av militärens skyddsobjekt med väl synliga master och förmodligen annat mindre synligt nere i berget), förbi Sjömansgården och tar en genväg ner till Rivviken.
Här blir det genast behagligare, vi hamnar i lä och får vinden i ryggen. Strandängarna vi vandrar på är fuktiga och emellanåt riktigt översvämmade, men det går bra att ta sig fram. Det finns ännu inga kor utsläppta i hagarna men istället är det hundratals gäss som skränar och lyfter i förskräckelse då vi närmar oss.
En dag ska jag fortsätta vandra längs kusten, förbi Flisviken och ända ut till Barshageudd. Men idag nöjer vi oss med att ta oss till udden mellan vikarna och svänger sen upp på en åkerväg för vidare vandring upp mot fyren och sen till Körsbärsgården. Vi kommer dit strax efter kl 14, och nu sitter det fint med både lunch och fika!
Sådana extravaganser kan man gott unna sig efter 11 km vandring! Men vi har ju en bit kvar, så efter en lång skön paus ger vi oss iväg igen – nu norrut på stigar och småvägar genom det karga, torra landskapet på Västerbackar.
Bilderna må ge intryck av att landskapet är torrt (där det inte är översvämmat), kargt, ödsligt och med en dämpad grå-brun färgskala, och det stämmer! Men det är inte bara våradonis som blommar, det finns andra färgklickar här och där.
Stigen slingrar sig fram, genom dungar och över hällmarken. Det börjar bli aningens snårig på några ställen och jag hoppas att fler kommer och går här så att den hålls öppen och vi kan återkomma till vår traditionella tur, eller kanske redan till hösten!
Efter 15 km är vi tillbaka där vi började, på en kulle med utsikt över havet, med vindblåsta, solkyssta ansikten, trötta ben och den där härliga, inre tillfredsställelsen man får efter en fin tur.
Har du gått här någon gång? Dela gärna med dig erfarenheter och turtips i kommentarna nedan!
/Anna
Om vår tur
Vi går en fin 15 km rundslinga längs kusten och över hällmark och sten i sydvästra hörnet av Storsudret. Våradonisen blommar då vi är här, men det är mäktigt och vackert att vandra här året runt. Säsongsöppna matställen. Du ser väl att det är Hoburgsgubben (nu med röd näsa) på inläggsbilden? 🙂