Efter vår tur på Östkustleden i höstas började jag fundera på hur man skulle kunna förlänga turen och vandra vidare norrut från Anga. Jag har kikat lite på kartorna, och tror jag hittat en framkomlig väg. Idag ska vi testa om min teori stämmer.
Vi börjar där vi slutade sist – vid Anga Prästänge – och tar oss till Anga kyrka. Strax därefter svänger vi in på grusvägen som leder norrut, förbi öppna hagar och ängar. Hovtramp och andra spår av hästar visar att den används som ridstig.
Fälten ger plats för skog, stigen smalnar av men är fortfarande bra framkomlig, och blir så småningom en tvåfilig skogsväg igen. Inga grindar eller stättor blockerar vägen, och efter knapp 2,5 km fin vandring genom skogen når vi en bilväg.
Vi fortsätter rakt över på grusvägen, och svänger sen höger. Nu har vi två kilometers lätt vandring framför oss. Grusvägen är plan och lättgången, någon enstaka pöl men inga större översvämningar. På ena sidan vägen är det är gallrat en hel del i skogarna, både stammar och ris ligger hopsamlade i mindre högar. På andra sidan vägen är det helt avverkat i olika omgångar. Vi är i alla fall tacksamma för att ingen avverkning pågår idag och vi kan vandra i lugn och ro.
Vi stannar i gläntan strax före Trullhalsar för att koka vatten och värma på vår medhavda frystorkade lunch. Vi väntar hela tiden på att solen ska bryta igenom som utlovat, men det gör den inte så det är extra gott med varm mat idag.
Vi vandrar sen vidare mot Trullhalsar, gravfältet med över 300 gravar från senare delen av järnåldern. Idag ligger det i skogen en bit inåt land, för 1200 år sedan låg det på en udde nära strandlinjen med en havsyta 3-4 m högre än idag. Det är som alltid en andäktig känsla när man plötsligt ser gravrösena breda ut sig – trots att det är skogsbevuxet idag är det tillräckligt öppet för att man ska få en känsla av hur stort det är.
När vi kommer ut på andra sidan finns det en liten parkering, ett fikabord och en stätta som leder över stängslet mittemot. Man skulle ju kunna förledas att klättra över den stättan och leta sig ut till kusten, men vi har traskat omkring här förut och vet att det är ganska snårigt i skogen och sankt vid kusten. Så idag följer vi skogsvägen.
Och ganska snart får vi bekräftat att vi valt rätt, då vi behöver passera en bred, flödande bäck. Så lätt det går när det finns en fin bro för vandrare! (Och cyklister.)
Några hundra meter därefter lämnar vi Gotlandsleden och svänger av på en mindre grusväg. Den stora grinden står vidöppen idag, så vi räknar inte med att stöta på några större fyrfota djur här. Vi ser spår på marken av fjolårets djurhållning, så om någon månad kommer nog grinden att vara stängd och man riskerar närkontakt med nyfikna kossor. Finns fördelar med att vandra så här års.
När kossorna är på plats kommer det nog att vara riktigt vackert här också, med gröna lövträd och säkerligen en hel del blommor bland gröngräset. Nu får vi finna skönheten hos den brungula färgpaletten med kala lövträd och visset fjolårsgräs.
Det går bra att vandra på strandängarna. Det finns en och annan bäck som måste passeras, men de är i storleken ”kliva över”. Ett och annat småsankt område navigeras, och de storsanka är enkla att gå runt. Stängsel måste passeras, men det finns rejäla grindar som är lätta att öppna och stänga.
Det är inte förrän vi är nästan framme vid Baju fiskeläge vi stöter på patrull – en bäck som är för sank och för bred hindrar vår väg. Men den listige vandraren finner på råd – brädor från en gammal spång återanvänds och med ett par snabba, rejäla kliv har vi passerat även detta hinder.
Vid fiskeläget finns det en fin sandstrand och en lång brygga med badstege längst ut. Bodarna ser fina ut, någon har kört dit en bastuvagn, bänkar & badstege och grill ser nya ut, men bryggan behöver lite kärlek för att säkert navigeras. Kommer säkerligen att ske snart.
Vi gör sen en kringgående manöver inåt land för att slippa traska över dammen Notvarp och dess kringliggande sankmarker längs kusten söder om Baju. Vi följer grusvägen in till husen i området, och som på beställning dyker det upp en stig som tar oss vidare rakt genom ett mindre skogsparti.
Det är inte många hus här, men det är liv och rörelse i området. Några snickrar på sitt hus. Någon är ute och joggar. När vi passerat Notvarp följer vi den grusväg som svänger öster ut mot kusten igen. Här möts vi av en ny grind, och det är dags för nya strandängar draperade i gult fjolårsgräs. Några sanka områden, men inte värre än att vi enkelt tar oss förbi – det är inte särskilt djupt.
Nästa grindpassage tar oss ut till Grunnsudden. Vi passerar ett par små, solblekta hus och en husvagn med lätt grönaktig beläggning. Inga livstecken, men den gräsbevuxna grusvägen som slingrar fram mellan enarna visar spår av att någon nyligen kört på den. Fiskare, gissar vi. Det finns dock ingen bil inom synhåll när vi når ut till udden. Vi tar såklart ett varv runt själva Grunnsudden, en grusrevel som idag är extra stor då lågvattnet torrlagt havsbotten en bra bit ut.
Havet har skyfflat upp en låg ås av sand och svallgrus längs kusten som är enkel att gå på då vi fortsätter vår tur. Vi stannar till för eftermiddagskaffe i skydd av ett rejält enbusk-buskage. Här sitter vi och lyssnar på fågelkvitter, måsskrän, vågornas lätta skvalpande och ett mystiskt ljud som vi först tror är skott på avstånd men sen gissar att det är vågskvalp som krockar. Svårt att förklara 🙂
Ett par stängsel leder nästan ända ner till vattnet, men omtänksamt nog är de tillbakarullade och låter vandrare passera obehindrat. Det står några trefots-konstruktioner av trä vid varje stängselslut som vi gissar fungerar som temporära, flyttbara stolpar till för att kunna stängsla hela vägen ut i vattnet om man så önskar.
Nu börjar det bli tjockt med släke i strandkanten, så vi tar oss en bit längre inåt land. Det börjar också bli dags för oss att ta oss tillbaka till start. Som tur är stöter vi på en väg i precis rätt riktning! (Kartstudier och en viss planering av vägval innan vi ger oss ut ökar generellt sannolikheten att detta ska hända 🙂 )
Ut genom nästa grind, och sen är det skogsväg som gäller. Det har avverkats mycket i området, tallskogen har glesats ut, djupa traktorhjulspår leder ut i naturen och det ligger prydligt sorterade timmer- och rishögar längs vägen. En bit av sträckan har breddats med kedjeröjare (?), som sliter eller slår av grenar och mindre stammar. Det är ganska trist att gå just här, men förhoppningsvis växer det snart upp ny grönska.
Snart ser vi Östkustledens orange markeringar, och då vet vi att vi har ungefär två kilometer kvar.
När vi har bara drygt en halv kilometer kvar passerar vi ett bronsåldersröse. knappt synligt mellan träd och snår. Fornsök har över 30 gravrösen listade i Anga, och flera av dem finns i närheten av leden – det vore kul om det kunde röjas en stig fram till åtminstone några av dem 🙂 (Nästa gång vi är här ska vi nog ta oss tid att utforska lite mer själv, det ser ut som det kan gå att ta sig fram relativt enkelt till några av dem.)
Strax därefter är vi tillbaka vid Anga Prästänge, slutpunkt för både Östkustleden och dagens tur. Ännu en mörk fläck på vår vandringskarta över Gotland har fyllts i. Inget illa dagsverke 🙂
/Anna, 31 mars 2024
Om vår tur
Vi får ihop en riktigt trevlig 17 km tur genom skogen och längs strandängarna i Anga socken. Fikabord på flera ställen. Grindar måste passeras. Obs att det kan finnas sanka områden.