År 1741. Juli månad är varm och blåsig. Carl von Linné besöker Gotland. På trettio dagar färdas hans sällskap över hela ön, från Visby till Fårö till Hoburgen till Karlsöarna och studerar flora, fauna och mineralförekomster.
Fyra år senare publiceras ”Carl Linnés Öländska och Gotländska resa”, en bok som ”beskrifwer ett par Oear och Provincier i Oestesión, med deras æconomie och Natural historie” där ”Inbyggarna af berörde öar lefwa uti härlige ock behaglige Land,…”
Idag – en gråmulen oktoberdag nästan trehundra år senare – ska vi följa i den lärde botanikerns fotspår på en av de stigar som bär hans namn: Linnéstigen Östergarn.
Stigen börjar vid Gammelgarns kyrka. Det höga försvarstornet – kastalen – uppfördes i slutet av 1100-talet, kyrkobyggnaden i kalksten ungefär femtio år senare. När Linné passerade förbi var kastal och kyrka sedan länge en del av historien. Tanken svindlar.
Den lätt lutande, gråsprängde vägvisaren av trä som styr oss i rätt riktning ser också ut att ha en del år på nacken.
Blå-vita markörer av plåt leder oss sedan – ibland – framåt längs stigen. Vi kommer att märka att de ibland fallit ner eller fallit bort.
Vi går österut på den smala asfaltsvägen mellan fälten. Doften av höstplöjd åker hänger i den fuktiga luften.
Vid T-korsningen svänger vi vänster, norrut. Inte för att någon blå-vit markör visar vägen just här oss utan för att jag listigt nog har studerat kartan och stigens sträckning innan vi for iväg och vet ungefär var vi ska ta oss fram.
Markörerna dyker upp igen då vi lämnar asfalten för en åkerväg klädd med mjukt, grönt gräs. Långt gräs. Vått gräs. Lädret på mina kängor mörknar av vätan men håller mina fötter torra.
Stättan som tar oss in till Rommunds lammhage är också märkt av många år i ur och skur och träet har börjat murkna. Fötter placeras med försiktighet.
Lammhagen är strösslad med järnåldersgravar och knubbiga enbuskar. En fåra i gräset avtecknar sig tydligt på diagonalen. Det är en hålväg, spåren av en forntida väg: Linnés stig, den väg Linné faktiskt red. Närvaron av det förflutna är påtaglig, och ett märkligt lugn infinner sig, en känsla av kontinuitet genom tidsåldrarna.
På håll, åt sidan, ser vi Klintklintens tjugo meter höga platå. Jag gör en mental notering att lägga till den på listan över möjliga platser att utforska. En annan dag.
Idag fortsätter vi längs vägminnet, som tyvärr bryts av en uppodlad åker efter bara några hundra meter. Vi får följa hagens stängsel norrut mot modernare vägar.
Vid Änge står en välbevarad mölla vakt vid rader av plastinsvepta foderbalar. Det är en holländare/hättekvarn, där kvarnhuset är fast och toppen är vridbar – en typ av kvarn som kom till Gotland på 1700-talet. Stod det kanske en sprillans ny kvarn här då Linné red förbi?
Linnéstigen fortsätter som en grönsträngad åkerväg in i en annan hage. Grinden gnisslar då vi öppnar den. Klong, låter det när låspinnen faller på plats igen.
Träden står glest i hagen och stigen stiger långsamt. Skogen tätnar och skyltningen moderniseras när vi når inlandsklinten och naturreservatet Östergarnsberget. När naturslingan svänger norrut in i reservatet följer vi den och lämnar tillfälligt Linnéstigen.
Vi har två mål med vår utvikning: det första är fikabordet vid Mattsarveklint. Stigen dit över kalkstensskärv och karstsprickor är ojämn och hal av fukt. Vi väger kaffesuget mot önskan att inte halka omkull, och drar ner på tempot en aning.
Väl framme vid fikabordet belönas vi med en härlig utsikt över havet och landskapet. Vi är också helt oskyddade för vinden, och givetvis drar det in sjok av både dimma och regn. Det blir en snabb kaffepaus.
Myntets baksida – platser med fin utsikt är också platser som är utsatta för väder och vind.
Vårt andra mål med omvägen är äta lunch på Katthammarsviks rökeri. Vi följer naturslingan till kalkugnsruinerna vid Katthammarsviks infart och Jacob Häggs väg. Man kan tro att vi nästan är framme nu, men Jacob Häggs väg är lång… Vi avverkar en och en halv km innan vi är framme vid rökeriet. Bil efter bil passerar, och jag börjar bli orolig för att det ska vara fullt när vi kommer fram.
Värmen slår emot oss då vi stiger in i restaurangen, jag tar av mig yllekoftan och ifrågasätter mitt val av underställ – varför tog jag inte en tunnare tröja? Det finns gott om plats och vi beställer vår lunch – en fisksoppa och en strömming. En kall dryck hjälper kroppen att acklimatisera sig.
Fisksoppan kommer med bröd och en rejäl klick aioli. Strömmingen serveras med rårörda lingon och potatismos. Vi äter i lugn och ro, och köper sen med oss kaffe i termosen. Detta är riktig lyx för mig – att gå på tur och kunna köpa god lunch längs vägen.
Amiral och marinmålare Jacob Hägg har en till väg i Katthammarsvik uppkallad efter sig – Amiralens väg – som sägs vara anlagd för att amiralen enkelt skulle kunna ta sig från Katthamra gård till Östergarns kyrka. Det var dock i början av 1900-talet så långt efter Linnés besök.
En vägvisare av trä utanför Katthamra gård och blåvita plåtmarkörer leder cyklister och fotgängare den dryga km till kyrkan.
Stigen är täckt av fallna, fuktiga, färgsprakande löv. Vi passerar discgolfens blå korgar. Padelbanornas blå konstgräs lyser genom träden vid idrottsplatsen. Strax innan kyrkan finns ett fikabord under en stor tall. Här har vi fikat många gånger, men idag vandrar vi förbi – fortfarande mätta efter lunchen.
På andra sidan kyrkan, vid Östergarns gamla skola, ser vi Linné-sällskapet uppe på klinten – silhuetter av järn designade och smidda av lokala hantverkare. Nu är vi tillbaka i Linnés fotspår, och nu ska vi följa hans stig – utan utvikningar – tillbaka till Gammelgarn.
Först måste vi ta oss uppför berget. En smal trappa av lagd sten, naturliga klippformationer och trästeg tar oss upp de tjugo höjdmetrarna till Kyrkklint. Väl uppe har vi en härlig utsikt, med Linnés ord: man såg härifrån wid Bärgsroten sjelfwa Kyrkan, ther utöfwer de härlige Åkrar och Ängar, de gröna Lundar, de på lika sätt afhuggne mindre Berg, hafswikar, och det blå Havet.
Linnéstigen följer sen en gammal körväg i skogen längs gränsen till naturreservatet Östergarnsberget. Tallarna står glest och små gul-orange lövträd lyser som facklor. Några småfåglar kvittrar. En kråka kraxar. En hund skäller på avstånd.
Jag gillar sådana här körvägar. Tvåfiliga stigar. Man kan gå bredvid varandra. Prata i lugn och ro, höra vad den andre säger. Eller gå tysta och bara njuta av att vara ute tillsammans.
Vi har ofta tur med att fikabord materialiserar sig precis när man behöver ett, men på denna sträcka lyser de med sin frånvaro. Plan B: ett par lämpliga stenar. Kaffet vi köpte på rökeriet är varmt och gott, havrekexen ger lite extra energi.
Enstaka myror kilar snabbt över stenar och barr. En blick runt omgivningen lokaliserar ett par stackar i närheten, men ingen aggressiv aktivitet detekteras. Vi sitter kvar och fikar färdigt i lugn och ro.
Sen vandrar vi tillbaka i både Linnés och våra egna fotspår, förbi grinden och möllan och hagen med viskningar från det förflutna. Tillbaka till kyrkan i Gammelgarn, och vår bil.
Jag är lite förvånad över att vi inte vandrat denna stig tidigare. Kanske har vi undvikit den för att den inte är en rundslinga, och att man måste gå tillbaka längs samma väg – av oklar anledning upplever jag ofta det som tråkigt.
Inte så idag – jag såg faktiskt fram emot att få gå den fina sträckan genom gles tallskog och gräsgröna hagar även på tillbakavägen. Och möjligheten att lyxa till det med lunch på lokal i halvtid är ett stort plus! Nästa gång kanske vi också ska botanisera mer och studera några av de blommor och örter vi finner längs vägen.
/Anna, 26 oktober 2025
Om vår tur
- Gammelgarn och Östergarn, Gotland
- Linnéstigen, Naturslinga i Östergarnsbergets naturreservat, fri vandring
- Start vid Gammelgarns kyrka
- Längd 13 km
- Fika – medhavd fika vid Mattsarveklint och i Östergarnsbergets skog
- Lunch på Katthammarsviks rökeri
Jag har inte hittat en digital karta över Linnéstigen men den finns med på Östkustledens pdf-karta.
Mer information om naturslingan i Östergarnsbergets naturreservat finns på Länsstyrelsens webbplats.
Linnés Gotländska Resa finns inscannad på Projekt Runebergs webbplats.