En söndag i november. Nästan vindstilla, 11 plusgrader. Nattens ösregn har dragit förbi men den bleka solen förmår inte skingra himlens gråvita molnslöjor.
Parkeringen vid Sigvalde träsk i Etelhem ligger öde, sommarens badliv ett minne blott. Vi ställer bilen bredvid en uppskottad sandhög och swishar en tjuga i parkeringsavgift. Avgiften hjälper till att hålla badplatsen i skick och vi bidrar gärna.
Flytbryggorna ligger ännu kvar i den spegelblanka sjön, som om sommaren inte riktigt släppt taget. Hopptornet och trampolinen står i givakt vid klintkanten en bit bort, i väntan på nästa sommars språng och skratt.
Stigen följer strandbrinken norrut, inklämd mellan brant klint och brant sjöbotten. Silverglänsande abborrar pilar omkring i det klara vattnet nedanför. Kalkstenen är hal, trädrötterna är halare. Ett snedsteg här kan bli en blöt historia.
Tre kvarts km senare lämnar vi sjön och tar oss ut till grusvägen. Här, i uppförslutet, börjar den nya delen av Autsarve Kulturstig. En skylt berättar att stigen bjuder på en resa genom historien med minnesmärken från olika kulturella aktiviteter.
Orange markörer leder iväg oss längs vägen i utkanten av Bara myr, numera utdikad och uppodlad. Gröna fält och plöjda åkrar brer ut sig framför oss. En knappt förnimbar doft av fuktig jord och multnande växter hänger i luften.
En halv km senare når vi det första (och enda) minnesmärket på denna förlängda del av kulturstigen. Under en stor gran bubblar friskt källvatten fram ur kalkberget och en uppspikad skylt informerar om att Linné med sällskap sägs ha rastat här under sin gotländska resa i juli 1741.
Jag önskar det fanns en bänk där dagens vandrare kan ta en paus, sluta ögonen och lyssna på vattnets porlandet. Men drick det på egen risk.
Efter fälten tar produktionsskogen vid. Avverkade områden med torra stubbar och urtvättade färger. Blekgult gräs, roströdstorra löv och pärongrön mittsträng längs den kalkstensgrå grusvägen.
När det välvda taket och räfflade sidopanelerna dyker upp i synfältet är min första tanke: tågvagn? Tätt följd av: här, mitt ute i skogen? och som god trea: en mental inventering av Gotlands järnvägsspår.
Nej, det har inte funnits någon järnväg här, och vid närmare anblick är det inte heller en tågvagn – det måste vara en trailer till en traktor. Den verkar ha stått här länge, träpanelerna är lika grå och torra som de slånbärsbuskar som snart kommer att vara allt som syns.
Strax därefter, tre och en halv km från start, når vi Autsarve och den ursprungliga kulturstigen – en charmig stig som vi besökt några gånger.
Nya röda plåtband kompletterar de ursprungliga stigmarkörerna av solblekta röda band och flaggor. En frågesport om småfåglar kompletterar de tidigare informationsskyltarna om sojd och stentun. Möblerna i utomhus-konferensrummet står kvar i gläntan, liksom ”konstutställningen” av föremål som hittats i skogen. Idag kallar vi glasflaskorna, de rostiga spannarna och pottorna med hack i emaljen för skräp, om några hundra år kan de vara spännande fynd för en arkeolog.
Vi tar en paus på det vanliga stället – grillplatsen på kullens topp, med fin utsikt över omgivande fält och gårdar och kyrktoppen i Garde en bit bort. Träsoffornas blågrå färg har börjat flagna, men än är de stadiga att sitta på. Jag vrider upp locket på mat-termosen och en varm doft av kryddig gulaschsoppa sprider sig.
Sist vi var här följde vi en annan skogsväg från Sigvalde, och vi planerar att gå tillbaka längs denna idag.
Denna körväg genom skogen finns med på Generalstabskartan från 1910 och alltså är åtminstone mer än hundra år gammal. Jag undrar varför man inte valde att införliva även denna väg i kulturstigen och skapa en fin rundslinga.
En möjlig anledning är såklart att det krävs en investering i en rejäl spång här vid vägens Autsarve-ände – två av tre gånger har vägen varit rejält översvämmad och vi har plumsat fram, tacksamma för vattentäta kängor.
Kulturstigens skyltar berättar om en kalkugn och ett flyttblock längs den gamla körvägen. Fornsök berättar även om fornlämningar med det fantasieggande namnet offerkast. I Sverige markerar offerkast platser där någon mött en ond bråd död, och för att hindra den döde från att gå igen och för att själv undvika olycka offrade man en sten eller en pinne på högen.
På Gotland kallas offerkasten kallvarp eller kavelvarp (kavel = trä, varp = kast), och du förväntas offra något för att underlätta din vidare vandring. Men offerkasten här är små – enligt noteringarna bara 15 cm höga – övertorvade för femtio år sedan och nu omöjliga att finna. Det blir inget kast med liten sten eller pinne, och kanske är det därför vi stöter på försvårande företeelser…
När jag kliver av stigens trygghet och ut i det okända vid sidan om, river något i mig. Onda, oblidkade, offerkrävande andar? Nej, det är taggbuskarnas långa revor som krokar fast i både hud och kläder, och jag svär över rispor och sting.
Den historiska körvägen upphör så småningom i växtligheten, och vi tar sikte på modernare infrastruktur: ledningsgatorna. Även dessa är redan delvis historia – stolparna är nedtagna och kraftledningen nedgrävd med en ny sträckning, men motionsspåret böljar fortfarande fram längs den gamla gatan.
En sista backe tar oss ner till sjön, som fortfarande ligger spegelblank. Vid tar en paus vid ett av fikaborden och njuter av kaffe i stillheten – ett bra avslut på dagens fina vandring.
/Anna, 2 november 2025
Om vår tur
- Etelhem & Garde
- 7 km vandring
- Start & slut vid Sigvalde träsk
- Rundslingan delvis omarkerad, halva sträckan längs Autsarve kulturstig (orange eller röda markörer)